Fjällvandring till Stigsjö

Standard

Jag glömmer varje år vad jag känner för vintervägar. Har rätt starka känslor. Tror inte att ”hatar” är ett tillräckligt starkt ord. Möjligen räcker ”din usla gam, din slemmiga torsk” till.

Varje dag måste jag ut och vända i byn där snövallarna är som skyskrapor och vägbanan som en puckelpist. För det är nämligen i Alaska som jag ska hämta min dotter från fritids. Förra säsongen var det lämning också, men nu betalar kommunen för skolskjuts till skolan. Puh. Jag tror att de byter sommardäcken mot larvband på det där norrlandsbussarna. Det känns tryggt.

Två gånger har bilen parkerat sig i diket, utan att jag sagt att den ska göra det. En gång small det bara till och jag kunde köra vidare. Den andra gången small det till och jag blev stående. Då fick jag sälja min (halvförsäkrade) bil i delar. Jag gick med brakförlust. För vem lägger ett bud på en sned ram?

Så det är med vita knogar och gnisslande tänder jag gör min fjällvandring på eftermiddagarna. Ett hundspann hade varit ett alternativ. Men jag har bara ett bra hundnamn. Fjällan. Och en hund gör inget bra ekipage.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s