Hur man river ett pepparkakshus

Standard

Lite i taget, och jag är snart där. Men först ska jag bara läsa den härligt glansiga tidningen som mötte mig i hallen idag. Med benen långt in under en filt. Planen att träna sprack någonstans mellan jäspning tre och fyra. Det gnager lite. Ok, vem försöker jag lura? Mitt dåliga samvete har adventskonsert i mitt huvud just nu.

Varför tar orken slut? När man hade planerat att den skulle räcka hela kvällen! Det är ingen idé att jag tvingar mig som jag brukade göra. Då får jag ont i huvudet av stressen. Färskt i minnet är sju sorters kakor, julgardiner i alla rum och glöggfest på jobbet. Men. Nu är det inte så.

Ibland sneglar jag avundsjukt in i pepparkakshusen. Minns. Ibland ser jag att det där pepparkakshuset som jag ville pilla bort några karameller från, lutar betänkligt mycket. Och står inte pepparkaksgumman och gråter i köket?!

Som om vi inte har tillräckligt med krav på våra huvudet? Lägg julen på det och vips är vi plötsligt i femtiotalet igen. En perfekt jul är ett marathonlopp för en kvinna, med start i mitten på november och förhoppningsvis målgång strax efter årsskiftet. För varje meter som hon färdas läggs en ny börda på hennes axlar. Knäck, lussebullar, tomtenissedräkt till minstingen, julkorg till morfar med alzheimers, aventsgranar, julgranar och pepparkaksgranar och släktingar som ockuperar badrummet.

Små bördor var för sig. Men inget att hänga i julgranen. Och inget hon får en guldstjärna för heller.

Möjligen kan hon intala sig själv att hon så gärna gör allt det där. I ett sådant försvar känner hon sig inte så utnyttjad. Möjligen kan hon säga att det är så underbart att se glittret i barnens ögon, men jag undrar om inte glittret för länge sedan försvunnit när hon äntligen lyfter på blicken i mitten på januari. Och möjligen. Möjligen är pepparkakshuset ett bra ställe att gömma sig på.

Är man däremot på humöret att riva pepparkakshus så måste man verkligen veta vad man pysslar med. Krävs rätt hårda tag kan jag säga. Och sjuk beslutsamhet. För vem vill riva det man själv byggt upp? Lagt sin själ i. Och ärligt. Gömma sig under en filt, ser inte i närheten lika mysigt ut som vita foder i ett pepparkaksbygge…

 

(…men det är det)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s