Storslagna markeringar och (o)skrivna blad

Standard

Ett helt nytt år. 365 oskrivna blad. Miljoner purfärska tankar.

Men det märks knappt. Jag rullar ur sängen på exakt samma sätt som jag gjorde förra söndagen, mitten på oktober eller i höstas. Det morgontrötta ansiktet som möter mig i spegeln känner jag väldigt väl igen. Och köksklockan tickar på med samma målmedvetenhet.

Mina första oskrivna blad är karbonkopior av några andra blad som jag redan gjort. Jaha, det var inte mer än så.

Det kanske är här nyårslöften kommer in. Stora omvälvande beslut som markerar en start på något nytt. Något fantastiskt. Cymbaler och tomtebloss. Champagne och konfetti. Detta årsskifte kommer att gå till historien! Förhoppningvis

Men. Ärligt talat, är vi inte ganska bortskämda med att det måste slås på stora trumman för att händelsen ska vara värd att minnas? För att en dag med huvudet upp och fötterna ner ska kunna räknas som en dag? En födelsedag som inte firats med skattjakter och spidermantårta är inte en riktig födelsedag. En julafton utan fler sillsorter än gäster vid bordet är inte värd namnet. Och löftet att vara mer generös måste fattas i sällskap av ett pampigt nyårsfyrverkeri.

Själv gnuggade jag skinnet rött när jag låg och vred mig i dåligt samvete över hur min dotter bara skulle få en liten jul. Omständigheter gjorde att kusiner, mostrar och tjock släkt hamnade på annan ort. Borde jag anstränga mig mer för att ge henne en traditionsenlig jul? Vad är jag för dåligt mor som inte lagt lutfisken i blöt? Och var i hela friden är pepparkakshuset?

Men det gick inte. Jag hittade ingen kraft till annat än att åka längst ut vid vägs ände med ett antal kassar mat och en famn full med paket. Jag orkade bara tända några ljus och dela ut kramar vid förfrågan. Och jag iddes inte ens tänka på dopp i grytan.

Men jag frågade ändå, trots redan sönderskavt skinn. Tyckte du om julen? Barnet hoppade upp och ner av förtjusning, hon hade ju fått klappa på hunden hela julen och till och med fått åka pulka efter honom. Inte ett ord om varför tomten inte hittat rätt hus eller om vi glömde ställa fram näcken.

Det var allt annat än pampigt, men kanske…kanske alldeles fantastiskt minnesvärt ändå. Och kanske…kanske är det det bladet vi kopierar och använder nästa år igen.

Annonser

3 reaktioner på ”Storslagna markeringar och (o)skrivna blad

  1. Det är nog dom där dagarna man verkligen var tillsammans utan en massa ritualer som man minns bäst. När det hände något oväntat, något roligt, något man önskat. Rituellt uppblåsta upprepningar triggar bara den del av hjärnan som också triggas av droger… så kanske borde man verkligen låta bli att vara så bunden vid de där storvulna traditionerna! Och förresten… vad kan vara mysigare än att få åka pulka efter en stor hund och dessutom ha en massa tid med sin mamma som också trivdes med att hinna umgås…!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s