”Hej”, och andra långa ordflätor

Standard

Jag vet inte vad jag säger längre. Munnen pratar på av sig själv. Upprepar gamla tankar som jag inte längre vill ha. Ord som jag trodde jag rensade bort vid senaste storstädningen. Han lyssnar och skickar tillbaka ljud som betyder att han hör vad jag säger. Och ibland förstår han också, säger han.

Men jag vill inte att han ska förstå. Jag vill att han ska säga stopp! Fråga om jag verkligen kan mena det jag säger.

För jag gör ju inte det. Hallå! Du får inte tro att jag är sån! Men ju längre ordflätor som munnen trasslar in mig i, desto svårare blir det att komma loss. När orken tar slut lägger vi på. Och jag är fullständigt nersölad av mitt eget skitsnack.

Jag vill ringa upp igen och förklara hur tokigt det blev. Men jag kan inte. Vad ska jag säga? Jag förstår inte själv vad som hände. Och jag undrar om det är bättre att låta övertygad om någonting man inte tror på, än att krypa ihop i en liten hög och inte förstå alls? Hellre stark och dum, än liten och svag? Eller hur ser vågskålarna ut?

Det tippar över, jag orkar inte hålla emot!

När jag gnuggat färdigt mascaran mot tröjärmen måste jag nog ringa ändå. För annars kommer jag vara så upptagen med att skämmas att jag missar alla sagor som ryms i hans mjuka ”hej”.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s