Jag skiter väl i om du är otrogen!

Standard

Jag är inte av den otrogna sorten.

Så sa han, och gav mig en blick som intygade.

Själv ryckte jag på axlarna till svar.

Jag ryckte på axlarna! Som om jag inte brydde mig! Och min blick sa samma sak: Jaha, där ser man. Vad roligt för dig!

För inte så länge sedan hade jag krävt att mannen jag dejtade skulle tatuera in den meningen över bröstet. Och bära ett kyskhetsbälte med kådlåset ”öppnar-jag-detta-förtjänar-jag-att-malas-ner-till-puré-och-matas-till-grisar”. Det blir lätt så att man tappar tron på män när de som man håller närmast hjärtat upptäcker att en av mina vänner har en fitta, samtidigt som jag upptäcker att samma vän uppför sig som en kuk. Två gånger har det hänt. Japp, jag håller räkningen.

Men nu bryr jag mig alltså inte längre. Märkligt. Trodde aldrig någonsin att jag skulle förstå att män som knullar vänner fäller krokben på sig själva. Stolpe ut (eller in, beroende på från vems perspektiv man tittar). Trodde aldrig mitt hjärta skulle känna att deras val faktiskt inte har med mig att göra, och ju snabbare de gör borst sig, desto bättre för mig. Då kan jag sparka dövikten åt sidan och fortsätta med ett liv som jag vill leva.

Nu måste jag viska….tänk om det verkligen är så finurligt ordnat att man kan se vilka män(niskor) som är rädda för sig själva, och vilka som törs ta en titt i spegeln de passerar och sedan ta ansvar för vad de ser. Alltså att man inte ens behöver släppa fegisarna över tröskeln. Weee.

Annonser

11 reaktioner på ”Jag skiter väl i om du är otrogen!

  1. mariaprytz

    Vilken sort är du själv, nu och för all framtid? Är du av åsikten att om man en gång är otrogen så är man alltid det? Eftersom man blir till en sorts människa då? Och menar du att man är otrogen för att man är rädd för sig själv? Hänger inte med här riktigt på sluttampen.

    Men innebörden i det hela förstod jag nog. Även om vissa detaljer kan diskuteras.

    Släpp dem inte över tröskeln om du lärt dig se vilka den där sorten är.

  2. Detta heta ämne!

    Kan man inte ha så mycket stake att man hinner avsluta med den man en gång har valt så tycker jag att man är feg. Egoistisk också som inte kan ha lite respekt för den som man vill lämna.

    Ska man skaffa sig nått fint får man väl bestämma vilket man vill ha innan man tar båda på påseende.

  3. Såklart att jag inte tycker att otrohet är en kronisk åkomma. Lika lite som jag tror dålig självkänsla är ett permanent tillstånd. Men tittar den otrogne aldrig sig i spegeln och frågar sig hur det kunde komma sig att han/hon var otrogen, så tror jag inte det kommer att ske någon förändring.

    Och anledningen till att man inte tar sig en titt i spegeln är att man är rädd för vad man kan se. Alltså rädd för sig själv.

    Så var det för mig i alla fall. Att jag trodde jag skulle få se all möjlig skit när jag började granska mig själv. Och nog såg jag skit alltid. Såklart. Jag är lika lite perfekt som någon annan. Men nu ser jag i alla fall var jag ska torka för att bli av med oönskat smuts.

  4. @P ”Mäns (ärliga) upplevelser av att vara man är något jag faktiskt inte vet någonting om. Tyvärr. Men jag känner mig grymt nyfiken på att ta reda på mer.”

    Asså jag kan väl också känna mig utbränd på kvinns, less och tar på mig offerkoftan men det går oftast över, det måste göra det av ren självbevarelsedrift. Oavsett otrohet eller inte så finns det alltid ett behov av att rannsaka sig själv oavsett om man är ett s.k. offer eller förövare. Du kan få mina ärliga uppriktiga sanningar om hur det är att vara man men jag slåss fortfarande med videoblog/textblogg men har hittat tumblr nu så snart hoppas jag. Jag tror att vi män (inte min egen definition) från 70-80 talet och framåt har lite öppnare attityd och strävar efter en mittfåra av känslomässig ärlighet och uppriktighet mot vänner och partners. Mitt råd är leta yngre män? Tror många kvinnor har kommit på det men långt ifrån alla. Frågor?

  5. Tack för ditt svar mikaelmann! Det krävs mod att vara ärlig…inte vet jag om det har med ålder att göra.

    Återkom när din videoblogg fungerar så ska jag utbilda mig. 🙂

  6. 40krisen

    tja… jag säger såhär jag – you can put sprinkles on a pile of pooh, but it still isn’t a doughnut…
    Otrohet är otrohet. Ägnar man sig åt det har man problem, no more, no less. Man kan larva sig med självkänlsa hit och dit… men tänk om det inte alls har med självkänsla att göra utan istället handlar om att man inte har ett ben respekt i kroppen… tätt följt av en övertro på sin egen viktighet. Tycker det är förvånansvärt många som försöker släta över sina egna misstag istället för att stå för dem. Kom igen – många av oss har varit otrogna och utsatt för otrohet. Vi har blåst och blivit blåsta. När vi blåst någon är det bara att inse – viktiga värden saknades. Blir vi blåst (och det får man väl hoppas att alla som varit otrogna blir nångång) så lär vi oss hur det känns.

    Japp.

    Men det är ju fint att de finns dem som är så stabila att de aldrig drabbas av svartsjuka. Jag tycker det är ganska naturligt, och kommer av en rädsla att förlora det som är viktigt för en. precis som mina barn är rädda att tappa mig och jag att tappa dem. När man omfamnar rädslan och inte låter den styra en, då har man kommit långt. Och jag gissar att det är där du är Jessica. Men dit kan man ju bara komma om man tillåter eller har tillåtit sig att känna den…

  7. Det är klart att det finns massa moraliska betänkligheter kring otrohet men faktumet kvarstår att fast det är avskyvärt är det inget brott och fullständigt normalt. Människan är ett djur (om man inte är religiös) Vad jag tror o tycker däremot är att om ”Lisa” är otrogen mot mig så är det hennes ensamma aktiva val men det utesluter inte att jag som individ har påverkat henne till det valet. Ett svin är ju alltid ett svin men det går inte att utesluta att ens omvärld och personerna, föräldrarna runtom påverkar en till att bli den man är. Bättring kan dock alltid ske.

  8. mamac

    Ja himlars! Vad jag skulle kunna skriva spaltmetrar om detta ämne. Ur flera olika perspektiv. Jag tror precis som flera andra att otroheten inte kan skyllas på den andra halvan av relationen. Snarare tvärtom. Man ska aldrig någonsin skuldbelägga sig själv för att man blir bedragen. Däremot kan det göra ont – även om man inte är svartsjuk från början, så kan det vara oerhört smärtsamt. Att bli sviken, utelämnad eller vad man nu vill beskriva det som. Personligen så upplevde jag det som att det allra mest privata blev uppspikat på väggen till allmän beskådan. Det finaste vi delade inte längre var vårt, det fanns en tredje part med i detta.
    Å andra sidan – kan det från den utövande ( det lät verkligen konstigt… )partens sida upplevas som att det inte alls handlar om att vara otrogen – för att det inte finns några känslor eller någon gemenskap att vara trogen. Alla känslor är borta och man bara lever ihop för att man – lever ihop.
    Och det är den insikten som krävs för att man ska bryta upp ur en relation som går på rutin. Där inget är bra men inte heller katastrof. Bara dött, liksom.

    I såna fall tror jag att själva handlingen emanerar ur ett behov av att bli sedd, bekräftad och behöver inte vara sprungen ur en förälskelse som är/blir särskilt varaktig.
    men otrohet är en aktiv handling som det mikaelmann mycket riktigt påpekar. Och vi har alla möjlighet att välja ja eller nej!

    Svartsjuka är inte något man kan välja, eller välja bort. Jag tror ju ingen någonsin vill framstå så osexig som svartsjukan gör en till. Jag är inte svartsjuk – men har sett det på nära håll i sin allra mest förnedrande form. Och vackert – det är det inte. Och ökar inte heller attraktionskraften det minsta – det bli vämjeligt.

  9. Att bli bedragen…jag har aldrig förr, aldrig senare varit så galet arg som de gångerna. Om min impulskontroll varit snäppet lägre så hade jag slagit till, med hela min ilska. Men i efterhand kan jag se att det var en sund reaktion. En ärlig och naken reaktion.

    Det koppel av lögner som gärna följer en otrohetsaffär för att den utövande (fortsätter med ditt begrepp mamac) vill rädda sitt skinn är allt annat än sunt. Där grundläggs det som är så svårt att återhämta sig från. Eller jag ska prata om mig… för mig var det oerhört svårt att förhålla mig till bortförklaringarna och skuldbeläggandet mot mig – att det på något sätt var mitt fel.

    Och hörrni, tack för alla era åsikter om detta. Jag älskar att läsa om andras tankar och erfarenheter!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s