Ett barn som fått kärlek, älskar det sig själv?

Standard

En sak hade vi minsann när vi växte upp och det var kärlek. Jo, kärlek var det gott om. Vi reste runt mycket, men det rådde aldrig brist på kärlek.

Och så kom tidiga tonåren och spriten. Och pojkvännerna som utnyttjade och slog mig. Sen år av avklädd dålig självkänsla, för alla att se. Mina bröst överallt.

Och sen ett par destruktiva relationer till. Jag tyckte inte att jag förtjänade bättre.

Nu har jag den perfekta mannen som betyder allt. Som räddar. Som gör livet värt att leva.  Kan inte leva utan honom.

Ungefär så står det i artikeln om hon den där vackra. Hon som påminner om ett rådjur och har en syster som skriver ungefär samma sak.

Själv undrar jag om det där första är sant. Om man är så proppfylld av kärlek som litet barn, hur kan det då fattas så mycket kärlek i kroppen när barnet blir lite större? Kan det vara så att den kärleken varit villkorad? Jag älskar dig bara om du gör som jag säger. Eller har föräldrarna älskat barnen, men inte älskat sig själva? Så att barnen lärt sig att kärlek betyder att man offrar hela sitt jag.

Kärleken under min uppväxt var villkorad. Mest uppmärksamhet fick man när man var bäst på något. Gärna bäst i skolan. Och pappa hade en ständig tävling som gick ut på att ligga bäst till hos honom. Det fanns inga regler, utan det var ödets nyck som avgjorde placeringen. Även när vi var alldeles fullvuxna och hade egna familjer så kunde han fråga om det var ”number one” som ringde? Men nu hörs vi inte mer. Jag älskar honom, men jag tycker faktiskt inte om honom. Det får vara som det är med det.

Och mamma, lilla mamma. Har nog aldrig sett någon smälta in i tapen så bra som hon, trots att hennes konturer inte ens var i närheten av tapetens mönster. Mitt minne skissar silhuetten av en mamma som bär omkring på en stor överfylld tvättkorg i plast. I den bilden är hon alltid ensam. På väg mot dungen i skogen, eller ner för källartrappen. Och jag kan inte påminna mig om hur hennes skratt lät. Eller vilken musik hon lyssnade på.

Så det är mitt arv…

…som jag kämpar tills tårarna sprutar för att inte föra över till mitt barn. Och svårast är att övertala mig själv att jag också är värd att älska. För jag förstår ju, att jag måste föregå med gott exempel. Och skulle inte tro att jag kommer undan med läpparnas bekännelse. Nä, nä, det genomskådar hon på en gång. Här är det äkta kärlek som gäller –  älska sig själv.

Annonser

4 reaktioner på ”Ett barn som fått kärlek, älskar det sig själv?

  1. Det kan nog vara så, att den som vaccineras med kärlek också lättare kan känna igen kärlek. Men ingen går fri från möjligheten att välja fel – och att fastna i något som började med nyfikenhet – eller kanske en naiv tro, att allt bygger på kärlek. Att alla egentligen vill väl.

    Det kan nog vara viktigt som förälder till ett barn som missbrukar eller lever ett självdestruktivt liv att veta, att även om man gjort allt rätt, så händer det, att ett barn väljer fel och fastnar.
    Men… sedan är det i allmänhet mycket lättare för ett sådant barn att så småningom välja rätt igen än för ett barn som aldrig bottnat i kärleken.
    Så att kämpa intill tårar för att våga leva i kärlek, både att våga ta emot och att ge är nog den största gåva man kan ge sitt barn. Såklart….

  2. Smärtsamt och insiktsfullt. Jag har själv faktiskt ganska stor insikt i dina ord. Jag växte upp med en dominant, egocentrisk och nedvärderande far samt med en mor som blev en del av tapetmönstret (som du så målande beskrev).

    När far var på gott humör så var världen en underbar plats att finnas på. Var han på dåligt humör var tillvaron inget mindre än ett helvete. Jag slog knut på mig själv i mina försök att hålla honom glad, för både min och mammas skull.

    Han sjönk sedermera ner i alkoholismen och drack slutligen ihjäl sig. När jag nåddes av hans dödsbud kände jag en oerhörd tyngd lätta från mina axlar, sekunderna efter grät jag av skuld för att jag kände lättnad.

    Jag både älskade och hatade honom.

    Idag står jag här, vuxen och med 4 döttrar som jag älskar över allt annat. Jag gör förstås allt jag kan för att inte vara likadan som min far var. Men ibland funderar jag över hur mycket man kan styra över själv, och hur mycket som ligger i Arvet. Vi tar efter våra föräldrar i mycket mer än vi själva inser. Dock verkar mina flickor genuint glada i mig, så något gör jag väl annorlunda.

    Starkt inlägg. Det fick igång nyttiga funderingar i mig. Kram!

  3. Åh, vad roligt det är när mina ord skapar tankar hos någon annan. Tack för att ni dessutom skriver om det.

    Just nu känner jag bara att jag vill ge de föräldrar som orkar kämpa mot sina egna rädslor en prinsesstårta och hyllningskör. Shit vad vi gör det bra!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s