Hjälp, jag dejtar min far

Standard

Mannen jag dejtade efter separationen från lintottens pappa såg exakt ut som honom. Kusligt lik. Samma hårda underarmar och norrländska tystnad. Samma älgkliv och tjuriga senighet. Samma potatismos och korv. Det var helt klart ett riskprojekt. Med mycket små framtidsutsikter ska tilläggas. Men jag antar att det kändes rätt där i stunden. Det finns en trygghet även i det som skaver.

Min dejtinghistorik är förövrigt en helt tragisk historia. Jag har nästan uteslutande dejtat män som behandlade mig på samma sätt som jag själv gjorde. Alltså respektlöst och förminskande. Det jag hade gemensamt med dessa män var att jag tyckte att de var mycket mer värdefulla än jag var. Perfekt upplägg. För ena halvan av paret alltså. Själv mådde jag såklart illa, tills jag kravlade mig ur förhållandet och hamnade under en tung filt av självförakt. Och där låg jag och rabblade löften om att det aldrig skulle hända igen. Tills jag tittade fram från min filt och fick ytterligare en dålig erfarenhet i nästa relation. Great!

De flesta brukar hänvisa till en flickas relation till sin far. Eller dra paralleller till hur hennes föräldrar behandlade varandra. Och det är väl så i mitt fall också. Jag har ett arv att förhålla mig till. Men mina förebilder borde kanske mer användas som avskräckande exempel än mall för hur mina förhållanden ska se ut.

Hur som helst. Jag träffade för ett tag sen en människa som jag sket i att ställa mig in hos. Jag bara vräkte på med allt som jag tänkte och tyckte. Kanske med förhoppningen att han skulle dra. Jag menar, inte ville jag träffa någon heller. Jag hade ingen lust att hamna under den där filten igen. Jag hade framgångsrikt stuvat in den stinkande filten i källaren och ville inte ner dit och hämta upp den igen.

Men när jag upptäckte att han stod kvar, trots överdosen av Jessica, så vek sig mina ben. Som gelé blev de. Och hela jag blev fnittrig. Kär tror jag det kallas. Allt detta är helt obekant för mig. Den där respekten för mig som person är ny. Och ärligheten är förtjusande frisk. Det finns inget som påminner om relationer från min uppväxt, eller relationer som jag satt mig själv i. Det finns inga drag av min pappa i honom…

…trodde jag. Tills han satte sig framför pianot och började spela. Och sjunga låtar hämtade från ett bibliotek av vispopböcker.

Hej pappa!

Där har ni hela min tonårsperiod. Hela mitt vuxna liv! Så fort pappa hittade fem oförbrukade minuter så satte han sig framför pianot och började spela. Och helst skulle vi sjunga med i de omöjligt höga tonarter och ”I will always love you” i dansbandstempo.

Så jag sjöng såklart med när min pojkvän spelade. För naturligtvis kan jag alla låtar i varenda vispopbok som någonsin tryckts. Och ja, jag sjunger givetvis i dansbandstempo fortfarande. I en tonart som krossar glas.

Annonser

5 reaktioner på ”Hjälp, jag dejtar min far

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s