Mitt eget soundtrack

Standard

Jag har ett arv, en genetisk uppsättning som gör man tvångsmässigt  improviserar fram egna låtar om det man håller på med för tillfället.

Nu hack-hack-hackar jag löööken, woaaao yeh. Och fräser på. Whoopa-whoopa-do.

Ja, ni  fattar. Kopplingen mellan hjärna och strupband är omedelbar. Hela livet blir en soundtrack. Själv har jag ändå lyckats ta övermanna det mesta av impulsen, men storasyster är helt körd. Hon sjunger om allt. Jag kan svära på att jag hör toner bakom den stängda toalettdörren. Och det är först när hon (eller jag) ertappas med det, som hon (eller jag) blir medveten om vad hon (eller jag) just komponerat i form av oerhört banala textrader till ännu mer tvivelaktig melodi.

Pappa var (är?) mästaren själv.  Han lägger dessutom till gitarr- eller pianokomp. Men då är det naturligtvis någon annan som sooopar goooolveeet. mm, mm. Skakar mattan. na, na.

Mamma har (hade?) en liten annan sort av samma sjukdom. Den smittan gör att man ton och sjunger en befintlig sång på valfritt ord som yttrats. Lite som ”Så ska det låta”, fast på ett rätt så irriterande sätt. Och en sådan liten bacill överförs naturligtvis också i rakt nedstigande led.

Det skulle vara förödande (på många sätt) om jag och Peter Harrysson befolkade världen med våra avkommor.

Annonser

5 reaktioner på ”Mitt eget soundtrack

  1. Jag minns inte vem det var som berättade i tv om när hon skulle vara med i samma program som Carola. Carola var också sån: ”Nuuuuuu måååååållaaaaar jag naaaaglarnaaaaa!” och allt vad hon nu hade för sig före sändning.

  2. Haha, lustigt! Men det kan vara ganska trevligt också! Jag tänker på min kära mormor, hon var verkligen en fena på det där. Vad man än sade för ord så kunde hon en sång om det, och då menar jag VAD! Fast grejen var nog att de sångerna fanns, de uppstod inte i situationen… Men du kanske kommer skapa lökhackarsången som jag kommer sjunga för mina barnbarn en dag! 🙂

  3. Haha, lustigt! Men det kan vara ganska trevligt också! Jag tänker på min kära mormor, hon var verkligen en fena på det där. Vad man än sade för ord så kunde hon en sång om det, och då menar jag VAD man än sa!! Fast grejen var nog att de sångerna fanns, de uppstod inte i situationen… Men du kanske kommer skapa lökhackarsången som jag kommer sjunga för mina barnbarn en dag! 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s