En skjorta till min flickvän

Idag stöttade jag den lokala handeln på ett föredömligt sätt. Den svarta remsan på kortet var istället glödande röd och fingertopparna lätt svedda av dragkedjan till handväskan. Längs ryggraden rann svett och blicken irrande mellan bokstånd och klädställ.

Benvärmare, vit kofta, leggings, rutig klänning, gulliga strumpor, kavaj, jeansleggings, rutig skjorta, rosa tröja, jeans, beige kofta, lång t-shirt, kokbok, spännande bok, barnböcker, gosedjur och en randig skjorta.

Den randiga skjortan köpte jag till min flickvän. Eller åtminstone kändes det så. Jag spontanköper aldrig kläder till någon annan. Kommer aldrig på tanken att någon annan skulle passa bättre i det fantastiskt snygga plagget som jag fiskat fram. Det är jag alldeles för egoistiskt för att tänka på. Men nu var det så. Det ljusblå och randiga var mer hon än jag. Och dessvärre draperade skjortan hennes kropp på ett utmärkt sätt också. Det var annars plan B. Att brösten skulle tränga ut genom knapparna och tvinga mig att förvara skjortan i min garderob istället. Mina blygsamma får aldrig för sig att rymma ut genom glipor i tyg.

Min flickvän. Hm.

Egentligen är det så jag vill att min kärleksrelation ska se ut. Fast med en man (eller det kan jag inte svära på, jag gillar tanken på att man förälskar sig i en person i första hand och sen tittar vad som finns innanför byxorna). Det finns en skön ärlighet mellan bra vänner, en ärlighet som är svår att ge den man flirtar med. Jag gör mig inte till för mina vänner, men däremot (ja, det måste tyvärr erkännas) så svansar jag och framhäver mig när det kommer till att lära känna en man. Så fort personen framför mig har kuk så uppstår en dynamik som är svår att förhålla sig till. Vi dansar för varandra. Bedömer och bekräftar. Uppmuntrar till fortsättning eller avvisar.

Jag vill inte att det ska fungera på detta sätt. Men det gör det. Mitt medvetna jag kan hålla långa föreläsningar om hur jag ska agera. Men när jag väl står där, så tappar jag tanken och reagerar på instinkt. Och instinkten säger att jag ska flirta. Instinkten säger att jag inte ska vara precis så ärlig och självklar som jag är bland mina vänner.

Kanske är det därför jag är singel? Jag hittar inget sätt att möta män på som är helt äkta. Eller så är det precis det jag gör, men då tappar männen fotfästet och backar tillbaka till någon kvinna som spelar spelet bättre.

Och då undrar jag hur många män som verkligen känner sina flickvänner/sambos/hustrur? Som vet hur de låter när de är släpper loss tankarna i tryggheten bland sina vänner. För jag hör att skrämmande många kvinnor har två personligheter. De går från intelligenta, självsäkra och stolta till osäkra och blyga flickor när maken dyker upp. Senast igår hörde jag hur ett fnittrigt och flirtigt skratt, avsett för mannens ego, var spårlöst försvunnet så fort han hade lämnat rummet. Och hur ett smittande skratt från magen spred sig i rummet när hon istället vände sig till sina väninnor.

Jag säger inte att det är någons fel. Jag säger att det är allas ansvar att leva äkta.