Hur är det med dig annars då?

Standard

Det är något med henne som fängslar. Kanske är det rösten som tycks dölja ett fnitter. Eller den långa halsen och de ståtliga benen som gör att man måste följa henne med blicken. Eller kanske bara att någon sagt en massa bra saker om henne, men att det var så länge sedan att man glömt och kvar dröjer sig bara en vag känsla av något bra.

Hon frågade i alla fall hur det var med mig, när jag hade lyckats fånga hennes uppmärksamhet.

Jag var på vippen att svara mitt vanliga entusiastiska jamendetärjutoppen, men så fastnade meningen någonstans på väg upp från magen. Trots att jag förmodligen aldrig mått bättre så har jag inte täckning för toppen. Trots att kroppen aldrig varit i bättre trim och trots att tankarna aldrig vilat så tryggt så är jag inte entusiastisk längre.

Så jag svarade ärligt som det var. Jag är nog inte så rolig längre. Jag håller på att lära känna mig själv och det tar lite tid och lämnar inte så mycket utrymme för annat. Och jag hittar allt möjligt konstigt när jag gräver runt i huvudet, det mesta är faktiskt inte så läckert. Men det är mitt. Min skit liksom.

Kanske var det precis det som hon behövde höra. För hon ville ha mitt nummer.

När hon rusat vidare kändes det helt plötsligt toppen ändå. Inte som raketer och fyrverkerier, men lugnt och tryggt. Och ärligt. Mänskliga möten kan man faktiskt bli entusiastisk över.

 

Jo, vill ni läsa en klok person prata lite mer om det där med att vara mänsklig, så läs här. Grymt bra förklarat. Och galet insiktsfullt. Gilla!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s