Solsidan – ett relationsmörker?

Standard

Nej, skrattet fastnar inte i halsen som det ska göra när humor är som bäst. Alltså när man egeeentligen skrattar åt sig själv. Nej, här skrattar vi åt varandra. På ett obehagligt sätt. Jag sitter och skruvar på mig i soffan när Ove tar en tugga av bajsmackan. I min värld är det inte alls roligt när någon förnedras på det värsta tänkbara sättet. Att kränka är inte humor. Det är tragiskt!

Par bråkar. Jag fattar. Alex och Anna tjafsar hela tiden. Och jag känner absolut inget medlidande och ingen sympati. Det finns ingen anledning att de ska vara tillsammans. Noll kemi. Obefintlig attraktion. Ändå svarade hon ja på hans frieri. Va? En smäll på käften hade känts mer naturligt.

Men hur ska man egentligen tolka programmets popularitet? Är det så här vi beter oss mot varandra? Är det den här typen av relationer vi har – de som bygger på skratt bakom ryggen?

Serien gör mig illa till mods. Och faktiskt…rädd.

Annonser

6 reaktioner på ”Solsidan – ett relationsmörker?

  1. Tror du inte att en del av fascinationen är just det där att det är så obehagligt. Att man skrattar åt det man är rädd för – och som man känner igen som små otäcka möjliga sanningar om sitt eget inre om man skulle tappa kontrollen över vem man är och vill vara?

  2. Monique

    Så är det- för joacim och mig räckte det med första avsnittet när den dumma grannen lånade saker och vad han nu heter inte kunde stå på sig. Då bestämde vi oss för att detta var inte roligt och att vi gott kunde vara utan den ”humorn”.

  3. Jo, den typen av humor är jätterolig quickroot. Men inte när man skrattar åt någon annan. Hade upplägget varit så att de förfasade sig över sina egna (mänskliga) tillkortakommanden, ja då hade jag också skrattat. Men nu, nej, inte roligt. Bara sorgligt.

    Ja, Monique, vi är visst en handfull människor med en annan typ av ”humor”.

  4. … har inte ens sett eländet, men tänker, att om människor skrattar, så skrattar dom åt en projektion, alltså något de inte vill/orkar se som något annat än komiskt och då hos någon annan. Helt omöjligt att förknippa med det egna egot alltså…. Men vad vet jag, det kanske är skitkul. Eller inte.

  5. Jag skrattar för att jag känner igen mig själv. Inte för att jag är stolt över det, utan mer för att jag skäms. Att skratta åt något som egentligen är en spegling av sig själv och sitt eget patetiska liv …. det måste väl ändå vara okey …. även om det där med bajsblöjan verkligen gick för långt. Måste tyvärr säga att jag gillar Solsidan … med risk för att bli utbuad av övriga talare 😉

  6. Här får man tycka vad man vill. Jag blir typ kär när mina läsare har en annan åsikt. Jag menar…vad jag tycker vet jag ju. Inte så intressant att höra min egen röst om och om igen. Bättre med lite friska fläktar från annat håll. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s