Min barndoms dammiga pizza

Standard

Mitt matlagningsintresse har tvingats fram. Med våld. Barndomsår med torterade smaklökar skapar kräsna vuxna individer. Där jag växte upp bjöds det på gratinerad torskfilé med träsmak, köttgryta på sega bitar och dammtorr pizza. Jag minns särskilt att andra barn klappade in händerna när pizza kom på tal, varför i hela friden kunde jag inte begripa. Inte förrän jag smakade en köpepizza. Den var en tripp till paradiset vill jag minnas.

Hur som helst. Det var min pappa som, med omsorg, tillagade pizzan. Jag minns kroppsspåket och blicken. Han utstrålade ett stort självförtroende. En man med kontroll och talang. En människa modig nog att ta sig an det nya Italienska köket. Modern man minsann. Och när han sköt fram pizzan på bordet så bokstavligen strålade han.

Vi andra skruvade på oss. Vi hade lärt oss hur pizzan smakade. Knastertorr sconesbotten, brända tonfiskbitar, majs som mer liknade opoppade popcorn och på spridda ställen smält ost.

Och om jag inte är helt fel underrättad så serveras den pizzan än idag.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s