Du är inte heller perfekt!

Standard

Jag hör att jag låter irriterad. Orden kommer lite för snabbt och lite för högt. Och när jag slutar prata blir det tyst på andra sidan linjen. Jag tar några andetag och släpper tankarna att vandra vart de vill. Måste vattna blomman. Varför ligger saxen framme? Oj, nu kom ett mail! Vad han funderar på kan jag lätt gissa mig till, men jag noterar att jag ändå inte reagerar nämnvärt.

Det ligger en ursäkt och kurar i mitt huvud. Förlåt att jag brusade upp. Egentligen är jag bara trött. Och kanske ätit för lite. Men jag använder den inte. Den blir kvar därinne.

Ett skrapande ljud hörs och mitt fokus är på rätt ställe igen. Små osäkra ord når mig. Försiktigt trevar någon sig tillbaka in i samtalet. Han håller inte med mig, och lägger mycket tid på att linda in sina ord.

Det gör mig besviken. Och mellan oss lossnar ännu en flisa av respekt och glider ner i djupet. Vid ett tillfälle för mycket länge sedan bestämde han sig för att jag var gjord av glas. Eller av tårar. Att jag skulle lösas upp om han behandlade mig som en vuxen fullt fungerande människa.

Och kanske hade han rätt då. Kanske var det precis vad som skulle hända. Jag minns inte. Men inte nu. Absolut inte nu.

Nu har monologen nått den punkt där jag börjar skruva på mig av obehag. Jag uthärdar inte fler ryggradslösa ord så jag tar sats för att säga något uppmuntrande. Och jag anstränger mig för att tonen ska låta mjuk. Han andas ut och plockar fram sin vanliga röst igen. Ordningen är återställd…

…på ytan. Inom mig skaver obehaget vidare i en känsla av att jag offrat något av den jag är. Kanske skulle jag ha bett om ursäkt ändå. Nej, jag kan inte be om ursäkt för ”opassande” sinnesstämningar. Det är som att säga att jag är fel/dålig/trasig om jag visar andra känslor än det bubbliga/glada/euforiska. Jag vill faktiskt vara mänsklig. Och visa att jag är det.

Jo, jag har nog förälskat mig i mod. Och i människorna som vågar se att de inte är så perfekta som de så väldigt, väldigt gärna vill vara, och vill att andra ska belöna dem för.

Hm. Bäst att börja gräva där jag står och själv försöka vara lite modigare.

Äsch.

Nästa gång. Jag är inte heller perfekt.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s