Så många män och så lite tid

Standard

Helst så vill jag springa från parkeringen och in till musiken. Men jag behärskar mig. Jag är trots allt inte en liten flicka längre, även om det känns som alla födelsedagar och julaftnar tillsammans. Jag älskar att dansa. Verkligen galen i det. Minns när jag som blyg högstadiefinne stod och trampade i ena änden av rummet och höll tummarna för att han som dansade bäst skulle bjuda upp mig. Och jag minns hur jag och mina barskrapade vänner åt skörbjuggskost hela veckan så att studiebidraget skulle räcka till söndag kväll och Tegs loge.

Men kvällen är inte tillräckligt lång. Jag hinner bara med att haka fast tummen i en handfull byxhällor och endast snurra in i famnen på ett fåtal män.

Jag fick till exempel aldrig dansa med kanske Norrlands snyggaste kropp. Han vars jeans sitter så perfekt som stelnat vax. Med armar lika frestande som nygrillade kycklingklubbor.

Eller han som snurrar fast mig i gapskratt. Så att jag måste avbryta mitt i en buggtur för att jag inte kan sluta vika mig dubbel och klappa mig på låren.

Och han med den trygga famnen som sveper över golvet i en enda lång våg som börjar på första tonen och slutar strax efter att musiken tystnat. Den famnen lämnar man lika motvilligt som man rycker ett plåster.

 

Så många män och så lite tid…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s