Minnen av kåda

Standard

Det där djäkla förflutna som lägger sig som en klibbig hinna över huden. Nästan omöjlig att bli av med. Och så fort man känner sig ren så står det någon ny runt hörnet och skvätter minnen av kåda på min rygg så att det rinner ner över ben som försöker springa och utmed armar som ställt sig i försvar.

Men jag kan inte säga något. Jag har varit närvarande alla gånger i mitt liv. Alla val jag har gjort har varit mina. Så när kådan fastnar i mitt hår och luggar mig, så är det inte mer än rätt.

Tänker jag. Och börjar gråta.

Så orättvist. Hur länge ska jag behöva ducka? Jag visste inte bättre då. Jag var någon annan. Tänkte fel. Gjorde mig själv illa. Sluta lugga mig.

Skriker jag. Och söker tröst.

 

Annonser

En reaktion på ”Minnen av kåda

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s