Singeljoggaren kanske hellre joggar singel

Standard

Det är med kluvna känslor man ger sig iväg på rundorna. I teorin är det fantastiskt härligt att springa i en grupp. Och väldigt snyggt. Ser bilder i huvudet på hur vi galopperar fram över terrängen. Inte hade jag tänkt att det var precis det vi skulle göra.

Som ensam löpare kan man snyggt anpassa farten till mer lämplig takt om det börjar smaka kräk i halsen. Och faktum är att man inte ens märker tempoväxlingen för att det blir bara jämnjobbigt hela vägen.

Men i grupp blir det asjobbigt i stort sett hela tiden. När det börjar bli uppförsbacke på platt mark så drar de andra från i två snabba kliv. Då kan man inte göra annat än att svälja kräket och skynda sig ikapp. Skammen att halka efter kan jag inte leva med.

Så när jag säger att det är fantastiskt roligt och alldeles underbart att singeljogga så är det mest för att övertyga mig själv som jag säger det. Eller så tänker jag på målgången. Eller krogrundan längre fram i sommar.

Och innan ni frågar. Ja, jag vill pressa kroppen på det här sättet. Måste det om jag vill krossa fjolårstiden på milen. Och det är klart jag vill.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s