Jag och Hanna Ljungbergs pappa

Standard

När liten Hanna Ljungberg berättade för pappan att hon ville spela i landslaget så sa han ungefär att det kunde hon glömma. Vilken otäck förälder, snyftade jag, tills jag passerade spegeln och såg en till.

Jag menar, när min visionär pratar om sin framtida artistkarriär, förhandlar jag inte precis om skivkontrakt och köper turnébuss. Utan jag anstränger mig till det yttersta för att visa mitt mest neutrala ansiktsuttryck och säger nåt i stil med ”ja, om du vill det så”.

Men när en vuxen, tidigare idag, gav mig (henne?) beröm för en bra sångröst så hann jag inte bromsa mina anletsdrag. Mitt förvånade ”va” rodde ut över hela sjön. Jo, men det var så. Hennes röst hade lyft kören.

Och jag minns att jag reagerade på samma sätt när ungen uppträdde på scenen, tillsammans med dina kompisar, med något som faktiskt föreställde balett.

Eller när hon blev Linda Bentzing i småstjärnorna häromveckan.

Så det blir väl inte bättre än att stjärnan snyftar ut hos Skavlan om den där mamman som nästan förstörde hennes liv. Och ljuset på andra sidan drogträsket. Men då tänker jag kontra med att skriva en bok om hennes uppväxt. Jag har massor med bilder på henne. Och teckningar som inte föreställer nåt. Säkert mycket generande material för en världsstjärna.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s