Vilda western

Standard

En vilding som jag lärde känna.

Vi styrde kosan västerut i dag och hamnade mitt bland vilda hästar och galna kvigor. Hästarna kanske inte såg så vilda ut, men när hingsten tog några oväntat snabba kliv framåt så galopperade mitt hjärta. Har man minimal erfarenhet av hästar så vet man inte riktigt hur hårt man ska trycka. Jag nöp till ordentligt med låren. Som om hästens mage vore en kaviartub. Mitt liv passerade i revy.

Så här i efterhand tänker jag att det nog var viktigare att nypa åt när kusen flög fram över ängen, än när han stod still. Och fokusera mer på att dra i nödbromsen än att klamra sig fast i sadeln.

Men jag ramlade inte av en enda gång. Även om alla närvarande var övertygade om att jag skulle göra det, inklusive vildingen jag försökte rida.

Lössläppta kvigor som ingen vågade rida på.

När vi var klara med det så hindrade vi några kvigor från att löpa glädjefnatt och sticka till skogs. De testade alla tänkbara stegkombinationer på sin första solskenspromenad på ladugårdsbacken. Islänningarna kom inte ens i närheten med sina fjuttiga fem gångarter.

Annonser

En reaktion på ”Vilda western

  1. mariaprytz

    Det lustiga är ju inte bara kvigorna som blir så där fnatt-glada. Det mer lustiga är ju när gam-kossorna blir det. Eller som i min vardag: gam-tackorna. Små lammen ser ju för härliga ut, men de gamla tackorna som knappt kan röra sig på grund av sin runda lekamen blir ju också så underbart spralliga av lite grönt gräs 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s