Mitt barns ofödda syskon

Standard

Jag blev gravid igen när min förstfödda bara var drygt ett år. Det var ju planen. Hade alltid sett mig själv som en mamma med många barn. Minst tre. Barnaboken hade jag ju läst redan som tonåring. Sambon var lika bekväm med tanken på bråk om leksaker och hallen full med kläder. Men. Det blir inte riktigt som man tänkt sig. Första barnet fick vi kämpa för. Lärde mig att hata mensen som ilsket röd dök upp varje månad. Förstörde hushållskassan genom tvångsmässiga inköp på apoteket – graviditetstest som aldrig visade plus.

Men så dök rätt symbol upp i rutan. På en kall toalett morgonen innan vasaloppet.  Och jag förvånades över att jag aldrig förstått vad älska innebär. Mitt blod i hennes ådror, och hennes andetag i mitt hjärta.

Och så igen. Magen började växa. Åtta veckor av förlamande trötthet, illamående och bubblig lycka. Familjen bjöds in att dela förtjusningen över lillasyster i magen. Jag kunde inte föreställa mig något annat än en ljus tös med glittrande ögon och porlande skratt.

Men det blir inte riktigt som man tänkt.

Oväntad smärta. Jag kurade i soffan och flämtade. Det kändes som värkar, men det kunde det väl inte vara, eller!? Och lika plötsligt som knivarna började hugga mot min mage, så försvann de. Jag gick på toaletten och kände hur ett liv rann ur mig och drunknade i toaletten.

Min kropp landade i en hög på golvet. Knivarna var inte längre riktade mot min mage, utan högg besinningslöst mot mitt hjärta. Jag tror jag skrek. Jag vet att jag försökte tvinga tillbaka timmen som gått med långa osammanhängande böner. Jag minns hur jag skrapade mot golvet med naglarna.

Och jag minns att jag hatade sambon det ögonblick han spolade i toaletten och skickade mitt barn genom kloakerna.

Men sorg går över och magen började växa igen. Och åtta veckor senare var knivarna tillbaka, men den här gången var det jag som spolade. Men det fanns inte någon ork kvar till att hata. Bara trötta armar och ett huvud som axlarna knappt orkade bära.

Annonser

5 reaktioner på ”Mitt barns ofödda syskon

  1. SE

    Hur jobbigt man än kan ha det så finns alltid någon som har det värre.
    Det går knappt föreställa sig fasan. Barn är stort och du kommer antagligen
    ta risken igen. kramar till dig!

  2. det är i hjärtat värsta smärtan sitter… delar din erfarenhet och vet, att även om livet går vidare finns alltid ett litet hål av saknad efter ett liv som inte blev. kram!

  3. mariaprytz

    Jag vet, jag vet… Usch. Och förutom det vet jag är hur det är att välja det själv. Att avsluta. Men det vågar jag nog aldrig skriva om.

  4. Jag tänker ofta på barnen som inte finns. Och ja, på hålet av saknad som jag inte lyckas fylla med något annat. Att tvingas välja att ta bort ett barn kan jag inte föreställa mig hur det skulle kännas….

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s