Halverad styrka

Standard

Jahapp, då var man halv igen (och kan fokusera på sig själv på heltid).

Ingen som tror att två pannkakor är fullgod middag. Ingen som tror att allt spännande händer när man ska somna…och att prasslet från soppåsen låter som chips och godisfest. Ingen som dräller skor i över hela hallen. Oooops, det var visst jag. Och ingen som lämnar äckliga spår i toaletten och tror att de ska försvinna av sig själv.

Fast ärligt. Den som byggde den första toaletten kan inte haft barn i åtanke. Och inte den som byggde den andra, eller den sjuttioelfte heller. Det finns inget sätt att lyckas på om man inte har mer en handfull rumpa.

Och handfatet! Når man knappt över kanten så hamnar tandkrämsspottet på kanten. Per default.

Så…goodbye Lintott, hello renskurad-toalett-som-ingen-får-använda-förrän-om-en-vecka!

Flugornas matstafett

Standard

Ja, här hemma har vi lyxat till det. Haft en matstafett i miniatyr. Och med miniatyr menar jag främst portionerna. Två sjuåringar äter inte mycket. Mycket frustrerande. Jag hade bullat upp med majskolvar och grillkorvar. Saftigt kött och knapriga potatisklyftor. Himmelskt gott bröd, brie och jordgubbar. Några tuggor och sen klagades det på svårartad mättnad.

Amatörer.

Fast när jag själv skulle ta påfyllning på min första provsmakarportion så började min sprängfyllda mage också att protestera.

Snopet fick jag luta mig tillbaka och erkänna mig besegrad. Death by matstafetten.

Smarta strumpor

Standard

Kolla! Mina första intelligenta par strumpor. De håller reda på höger och vänster åt mig. Vilka hjältar.

Sådana borde de ha på dagis/fritids. Jag vet inte hur många H och V som jag skrapat bort från handlovarna på inte-fullt-så-liten-längre. Tydligen har de en lek som går ut på att man ska trassla in sig. Och när man inte har något mer att slå knut på, ja då förlorar man.

Vuxna är tydligen inte så bra på den leken. Tror hon. När hon blir större ska jag berätta om den vuxna varianten.

Dagens rätt: sprängt hjärta

Standard

Så här såg hjärtat ut. Är det någon som sett det?

Tillslut ger jag upp. Inte kommer hon att somna heller. Det finns en hel veckas obusat bus och opratat prat i kroppen som måste ut, så jag lägger mig intill henne i sängen och får hennes explosion av lycka över hela mig. Jag gör några fruktlösa försök att få henne att varva ner, men det är som att hålla i sprattlande fisk i händerna.

Då kör jag knepet: låtsas sova. Och jag är faktiskt en så talangfull skådis att jag somnar på riktigt.

Mamma, sover du?

Mmm.

Åh, förlåt att jag väckte dig, viskar hon, lyfter en hårslinga från mina ögon och pussar mig på kinden. Sen viskar hon ännu tystare att hon älskar mig mest i hela världen.

Jag hör hur hon vänder sig om i mörkret och somnar. Själv ligger jag vaken en evighet och kämpar med att hindra mitt hjärta från att sprängas av kärlek.

Tick, tick, tick……kabooooom!

Fröken

Standard

Sådan mor, sådan dotter. Exakt sådär såg det ut i min bänk också. Och mitt skrivbord har också hämtat inspiration från min barndoms (o)ordning.

Dotterns fröken är stöpt i den gamla formen. Och hon har inte uppdaterats sedan dess. Det finns ingen version 2.0. Fortfarande får vi handskrivna veckobrev i den prydligaste handstilen. Borde det inte finnas en font som heter teacher? Att bläddra bland övningsuppgifter i pärmarna som står längs väggarna är att göra en historisk resa. Och fröken med sina falkögon håller militärisk disciplin i klassrummet.

Min dotter älskar att gå i skolan. Älskar. Hon får precis den hjälp hon behöver, men samtidigt lite tuggmotstånd så att hon inte ska tröttna. Fröken vet exakt var barn som mitt kör fast. Hundra, kanske tusen, storögda trasselhår har suttit i bänkarna. Gluggungar i långa rader har blandat ihop b och d. Och frågorna som fröken svarat på når till månen om man staplar dem på hög.

Jag lämnar mitt barn på morgonen och hämtar henne dubbelt så kunnigt på eftermiddagen. Jag är så tacksam att jag får svindel när jag tänker på det.

Mamma, är du en häxa?

Standard

Spotta mamma!

Va!?

Ja, spotta så får jag se om ditt spott är blått.

När jag frustat klart i diskhon så sneglar hon på mina fötter.

Ta av dig sockarna!

Jag lyder och blottar mina tår. Hon tittar på dem lite kort och nickar gillande och ger håret på huvudet ett ordentligt ryck. Jag hinner knappt reagera innan nästa ordergivning.

Lukta på mig. Vad luktar det?

Som smultron. 

Dottern avvaktar ett ögonblick. Samlar sina tankar och fäller domen.

Det verkar inte som om du är en häxa mamma. 

Jag andas ut.

Sen kommer en lång föreläsning om häxor. Hon pratar med stor säkerhet. Som om det är benhård fakta. Idag har vi fått lära oss att 10+10 är 20, det vita trädet heter björk och att häxor tycker att nybadade barn luktar hundbajs.

Ja, jag är väl gammal helt enkelt. Skolan idag är inte som den vad på min tid.

En flygande start

Standard

Här hänger en framtida kändis. Hon och bästisen har nämligen slagit fast att de ska uppträda på Globen. Men först måste de samla mod att framföra sin egna låt framför klasskompisarna. (Nej, jag fick inte lägga ut låttexten här. Jag frågade. Flera gånger. Hon kan vara väldigt bestämd när hon märker att jag vill ha något. Eller om hon kommer på att hon vill något.)

Själv drömde jag om att bli avbytare. Och så tar vi en handuppräckning på alla som vet vilket yrke det är. Kanske nån. Men definitivt inte många jämnåringa mellanstadiegluttar som visste det. Så man kunde lägga på sig sin allra märkvärdigaste min när man berättade vad man skulle göra när man blev stor. Polis? Bah! Frisör? Dubbelbah! En av mina mostrar hade det yrket ett tag, alltså vikarierade för bönder. Och hon var typ hur cool som helst med hundvalpar, så många att man hade ett levande pälstäcke  när man kröp ner i kojan, höns och smågrisar hemma på gården. Och Hubbe, en getabock som vi fick åka kälke efter.

Sen bad jag till Gud att jag skulle bli rolig också. Och faktum är att det är önskan som slagit in. Jag tycker att mina skämt är alldeles förträffliga.