Allt är inte jäst som glimmar.

Standard

Förra sommaren fick jag för mig att det skulle se väldigt läckert ut med naglar i en galen färg. Och det är inte säkert att jag var helt ute och cyklade. Det självlysande gröna kanske passar utmärkt på tuggummidoftande tjejer med glittriga topar. Eller färgen kanske har exakt rätt nyans för en maskerad. Teenage Mutant Ninja Turtles?

Men på en lagom skötsam 36-årings naglar blir det inte särskilt bra.

Men köpt är köpt och måste förbrukas.

Det har jag lärt mig av min mor.

Minns hur hela familjen engagerades i brödbak när mor hittade ett jästpaket med kort bäst-före-datum. Det fick absolut inte förfaras. Akut utryckning.

Minns också hur jag ramlade ner i en grop av besvikelse när jag såg prislappen för ett paket jäst. 1, 50. En krona och femtio öre! I mitt huvud var det guld som låg hemma i kylskåpet. Något man kunde köpa en ny cykel för. Eller kanske en tidning med bilder på Carola.

 

Svårtolkad symbolik

Standard

Bror köpte pensionärschoklad till mig på min födelsedag härom veckan. Men jag vet inte vem som är ”pensionären” i sammanhanget.

Han, eftersom han köpte asken? Eller är det en klockren present till mig, eftersom han uppfattat att jag gnäller på krämpor, är slapp i skinnet och nyper små pojkar i kinden?

En ensamstående semester

Standard

Vaknar och känner mig tom. Och sen förvånad. Det är ju semester, första dagen på semestern, hur kan man vakna intrasslad i en massa negativa känslor då?

Ligger kvar och vältrar mig i självömkan.

Det är känslan att aldrig vara den självklara enheten i en relation som nyper hårdast i skinnet. Någon som redan sitter vid köksbordet när man väl kravlat sig upp ur sängen. Någon som redan tänkt på vad som gör en bra dag.

Varannan vecka är det min dotter som behöver mig för att kunna göra det hon vill göra. Jag älskar när hon tar mig för givet. Idag vaknar jag och är inte behövd av någon alls. Ingen som behöver mig till att hålla andra sidan av plankan. Ingen som behöver min kram. Ingen som behöver att jag svarar på alla mail som kommer till info@.

Jag vill gömma mig från obehaget. Helst vill jag att dagarna ska proppfyllas så att skratt fyller ut mitt tomrum. Helst vill jag ständigt omringa mig av människor så att jag kan inbilla mig att alla behöver mig. Och helst, allra helst, vill jag att min dotter ska vara hos mig så att jag kan önska att jag var ensam istället för att faktiskt vara det.

En ensamstående semester är väl som alla andras semestrar tänker jag. Tid att lära känna sig själv och utrymme att läka.

 

Det ultimata hotet

Standard

Vi bråkar om pengar, jag och dottern. Hon håller en lång utläggning om orättvisan i att jag får köpa det jag vill – när jag vill. Medan hon får leva med ständigt återkommande besvikelser över kvittrande fåglar, miniatyrdockor och glasstrutar som inte får följa med hem.

Och jag ljuger om jag säger att jag med lätthet tog mig ur den diskussionen. Hon hade väldigt fina argument. Det enda jag hade att komma med var ”därför att”.

-Kära mor, jag har nu uppfört mig på ett föredömligt sätt under en längre period och bör få smaka på förmånerna av ett gott uppförande. Skulle den ömma modern möjligen kunna tänka sig att avvara en slant så att jag kan köpa den där kvittrande fågeln som jag så länge önskat?

-Nej!

-Hur kommer det sig att du är så orättvis i fördelningen av familjens samlade tillgångar? 

-Därför att!

-Ja, det smärtar mig att säga detta, men minns du att jag vid ett svagt ögonblick lovade att skjutsa dig i den där bilen som jag tänkte äga som vuxen?

-Ja!

-Du kan glömma det. Den får du aldrig åka med. Så det så. 

Äpplet faller inte långt…

Standard

Du kan väl städa upp på ditt rum innan du åker till pappa?

Nej, jag håller med. Bättre att smita och ge mamma en ordentlig överraskning. Hon kan behöva lite utmaningar i sitt liv.

Det där är som ett riktigt avancerat plocke-pinn. Det gäller att börja nysta från rätt hörn. Annars kan olyckan vara framme. Inte trevligt att hitta en mumifierad mamma under bråtet om några år.

Mamma, jag är hemma!

Standard

Veckan försvann och måndagen öppnade sin famn. Välkommen tillbaka lilla hjärtat. Hej stora tårar för att mamman redan hade andra planer för kvällen som gjorde att lilla hjärtat missade cirkusen som alla, alla, alla andra skulle få se.

Men tårar torkar.

Och mamma är inte så tokig ändå. Faktiskt så bra att man måste somna ovanpå hennes kropp. Lägga kudden mot ryggen och rulla ihop sig i svanken. När man inte får det längre så tar man det näst bästa alternativet – somna med mamma som huvudkudde. Och sist, i nödfall, kan man somna med hela det blonda hårsvallet i mammas näsa.

På måndagkvällarna fyller vi på med energi. En vecka utan gör att man kan bli lite urlakad. Om man är liten. Och definitivt om man är stor som en mamma ungefär.

Dagens rätt: sprängt hjärta

Standard

Så här såg hjärtat ut. Är det någon som sett det?

Tillslut ger jag upp. Inte kommer hon att somna heller. Det finns en hel veckas obusat bus och opratat prat i kroppen som måste ut, så jag lägger mig intill henne i sängen och får hennes explosion av lycka över hela mig. Jag gör några fruktlösa försök att få henne att varva ner, men det är som att hålla i sprattlande fisk i händerna.

Då kör jag knepet: låtsas sova. Och jag är faktiskt en så talangfull skådis att jag somnar på riktigt.

Mamma, sover du?

Mmm.

Åh, förlåt att jag väckte dig, viskar hon, lyfter en hårslinga från mina ögon och pussar mig på kinden. Sen viskar hon ännu tystare att hon älskar mig mest i hela världen.

Jag hör hur hon vänder sig om i mörkret och somnar. Själv ligger jag vaken en evighet och kämpar med att hindra mitt hjärta från att sprängas av kärlek.

Tick, tick, tick……kabooooom!