Svårtolkad symbolik

Standard

Bror köpte pensionärschoklad till mig på min födelsedag härom veckan. Men jag vet inte vem som är ”pensionären” i sammanhanget.

Han, eftersom han köpte asken? Eller är det en klockren present till mig, eftersom han uppfattat att jag gnäller på krämpor, är slapp i skinnet och nyper små pojkar i kinden?

Annonser

Blek dans

Standard

Ja, om det ska sättas färg på dansen ikväll får jag göra det med annat än min skinande vita kropp. Försökte dämpa det värsta blänket i solariet i dag, men…ja, min hud är som ett svart hål. Slukar alla strålar som vågar sig fram.

Men det är lugnt. Till sommar kommer det där att ordna sig alldeles utmärkt. Då kommer jag ha mest färg av alla. Röd färg.

Jag delar frisör med en farbror

Standard

Det var kalas här på jobbet igår. Jag skulle ha gått, om jag bara hade kommit ut genom dörren. Jag har aldrig sett en så kompakt massa av pensionärer tidigare. Nästan lika många som gubben var gammal, dvs 90. Den gubben ser förövrigt ut som om han skulle kunna börja hjula när som helst. Käppen har han bara för att hindra honom att göra, för åldern, opassande hoppsasteg.

Nej, istället fastnade jag i ett telefonmöte som jag hade svårt att koncentrera mig på eftersom jag hela tiden försökte lyssna om någon pensionärsjävel pratade om kli i pälsen. Kanske lika bra att jag inte plockade upp ett sådant erkännande för då hade jag skrattat sönder både telefonmötet och telefonen. Men jag hörde att en man höll ett 40 minuter långt tal. Imponerande uthålligt måste jag säga. Jag tror att tiden stannade för ett ögonblick.

Ja, men alltså. Sen blev det lite jobbigare för ett ögonblick. Jag hittade min frisör i det grå/blå havet. Han nickade stolt i födelsedagsbarnets riktning. Jo, han var frisör åt honom också. Så ja, jag delar frisör med en farbror.

Om ni ursäktar mig så måste jag gå och kolla mig i spegeln en gång till och försäkra mig om att jag inte har en comb-over.

Storslagna markeringar och (o)skrivna blad

Standard

Ett helt nytt år. 365 oskrivna blad. Miljoner purfärska tankar.

Men det märks knappt. Jag rullar ur sängen på exakt samma sätt som jag gjorde förra söndagen, mitten på oktober eller i höstas. Det morgontrötta ansiktet som möter mig i spegeln känner jag väldigt väl igen. Och köksklockan tickar på med samma målmedvetenhet.

Mina första oskrivna blad är karbonkopior av några andra blad som jag redan gjort. Jaha, det var inte mer än så.

Det kanske är här nyårslöften kommer in. Stora omvälvande beslut som markerar en start på något nytt. Något fantastiskt. Cymbaler och tomtebloss. Champagne och konfetti. Detta årsskifte kommer att gå till historien! Förhoppningvis

Men. Ärligt talat, är vi inte ganska bortskämda med att det måste slås på stora trumman för att händelsen ska vara värd att minnas? För att en dag med huvudet upp och fötterna ner ska kunna räknas som en dag? En födelsedag som inte firats med skattjakter och spidermantårta är inte en riktig födelsedag. En julafton utan fler sillsorter än gäster vid bordet är inte värd namnet. Och löftet att vara mer generös måste fattas i sällskap av ett pampigt nyårsfyrverkeri.

Själv gnuggade jag skinnet rött när jag låg och vred mig i dåligt samvete över hur min dotter bara skulle få en liten jul. Omständigheter gjorde att kusiner, mostrar och tjock släkt hamnade på annan ort. Borde jag anstränga mig mer för att ge henne en traditionsenlig jul? Vad är jag för dåligt mor som inte lagt lutfisken i blöt? Och var i hela friden är pepparkakshuset?

Men det gick inte. Jag hittade ingen kraft till annat än att åka längst ut vid vägs ände med ett antal kassar mat och en famn full med paket. Jag orkade bara tända några ljus och dela ut kramar vid förfrågan. Och jag iddes inte ens tänka på dopp i grytan.

Men jag frågade ändå, trots redan sönderskavt skinn. Tyckte du om julen? Barnet hoppade upp och ner av förtjusning, hon hade ju fått klappa på hunden hela julen och till och med fått åka pulka efter honom. Inte ett ord om varför tomten inte hittat rätt hus eller om vi glömde ställa fram näcken.

Det var allt annat än pampigt, men kanske…kanske alldeles fantastiskt minnesvärt ändå. Och kanske…kanske är det det bladet vi kopierar och använder nästa år igen.

Mobil jul

Standard

Det är inte riktigt som jularna förr. Nu hörs bjällerklang från lite var stans. Mest från mobilerna skulle jag tro (men rätt mycket från facebook också). Bror hade en sms-signal som inbillade mig att någon ringde. Men när han ignorerat fem samtal i rad så lyfte jag på nyfiken-i-en-strut och frågade.

Och så var funderingarna igång. Hur ser relationen ut till de personer man hör av sig till på julaftonen? Jag fick ett litet antal sms. Faktiskt så få att jag började fundera över min bekantskapskrets och familj. Men eftersom jag skickade ungefär lika många som jag fick, så jag antar att någon annan (förhoppningsvis inte) raderade mig från facebook eller gjorde mig arvslös.

Men så var det ett par sms som stod ut från mängden. Från människor jag inte pratar med. Eller i alla fall inte pratat med på evigheter. De torkade alltså knäcken från fingrarna, avbröt paketöppningen och tryckte paus på Kalle för att skicka ett sms till en person som de i bästa fall kommer ihåg att hon heter Jessica.

Finns det en app som heter ”send all” och som hämtar någon liten godbit från samtalshistoriken med varje person i telefonboken? Eller är det så att jag, i smyg, betyder så mycket att allt annat kan vänta? Eller, och här vill man bara börja gråta, är det så att avsändaren är ensammast i hela världen men vågar inte berätta för någon om det?

 

Sanningen i vitögat

Standard

– Dricker du för mycket?

Han hickar till. Jag hickar till. Det är först när jag ser reaktionen runt bordet som jag inser vad jag just frågat. Och förstår vad man egentligen ska göra. Man ska låtsas som ingenting.

Nej!

Man ska inte låtsas, för då betyder det att man förstått, man ska skicka signaler till hjärnan att det är ett helt normalt beteende att hysteriskt svepa öl efter öl. Man ska borsta bort alla instinkter om att det inte står rätt till. Och man ska avskriva omkullvälta stolar och snubbel i trappor som spexigt beteende. Och är man riktigt vass på att ignorera magkänslan så ser man till att bjuda in personen så fort det vankas fest.

Dagen efter raderade han mig från Facebook. Fast jag kanske inte kan ta åt mig hela äran för det. Han kanske söp ihjäl sig.