Sockerpiller = Sömnpiller

Standard

Forget kvällste och fotbad. Lämna fåren därhän. The ulimate sömnpiller är sockerchock.

Eftermiddagen på kontoret idag blev ett rysligt jobbigt träningspass för mina ögonlock. Upp. Upp. Upp. Kom igen. Ta i. En gång till. KÄMPAAAA. Jag lovar att jag hade somnat med huvudet i händerna om jag inte ställt mig upp och dunkat det i väggen istället. Tio bitar sushi och det är god natt för min del.

Och bull- och glassfesten på skolavslutningen förra veckan lade fullständigt krokben på mig. Jag somnade med ryggen mot betonggolvet på balkongen. Vaknade yr som en höna en halvtimme senare. Marginellt utvilad.

Svårt att tro att jag har problem att somna på kvällarna eller hur!? Benar man ut det så börjar problemet med svårigheten att faktiskt ta sig till sängen. Men väl där, omstoppad och nattad, så händer inget. Eller snarare….allt händer utom att jag somnar. Ägnar en evighet åt att försöka hitta den ulitmata sovställningen. Slår upprepade gånger tån i karmen i min jakt efter toalettstolen. Och distraheras av biltrafiken utanför. Fem-sex timmar senare får alarmet en ordentlig utmaning i att försöka väcka ett lik. Marginellt utvilad.

Men som sagt. Med socker som uppenbarligen fungerar som sand i mina ögon så är jag lösningen på spåret. Det blir godis och glass till kvällsfika i kväll.

(men säkrast att lämna dottern utanför, för testningarna på henne verkar ge motsatt effekt) 

Äpplet faller inte långt…

Standard

Du kan väl städa upp på ditt rum innan du åker till pappa?

Nej, jag håller med. Bättre att smita och ge mamma en ordentlig överraskning. Hon kan behöva lite utmaningar i sitt liv.

Det där är som ett riktigt avancerat plocke-pinn. Det gäller att börja nysta från rätt hörn. Annars kan olyckan vara framme. Inte trevligt att hitta en mumifierad mamma under bråtet om några år.

En slavdrivande toalettborste

Standard

Det händer faktiskt att jag städar. Men sällan fler än ett rum i taget. Och garanterat efter lång betänketid. Det finns så mycket annat jag hellre gör med min tid än att umgås med en dammtrasa.

Idag slog dessvärre rävsaxen till. Toalettborsten synade min bluff och hämtade mig från datorn. Vi hade bokat in en dejt för länge sedan. Och det jag gjorde framför datorn var inte alls livsviktigt. Inte ens lite anmärkningsvärt.

Jag fick en snilleblixt. Vi är faktiskt fler i hushållet. När den slavdrivade toalettborsten släpade mig över golvet försökte jag greppa virvelvinden. Men hon gjorde det jag inte lyckades med och parerade snyggt attacken. Jag har inte tid mamma. Jag leker. 

Två minuter senare hade hon ryckt städtrasan ur min hand och börjat polera spegeln. Vi leker att vi är betjänter till en drottning. Heureka, den leken leker jag varannan vecka. Möjligen med den lilla skillnaden att prinsessa är den kunglighet jag passar upp.

Nåja. Trots överdramatiseringar så fick vi ett skinande rent badrum.

Över till fas två. Gruva sig för nästa rum att städa. Vardagsrummet. Har ett onaturligt stort lager av glassiga magasin. Tänker att de är bra att ha om man vill läsa igen, vilket i ärlighetens namn aldrig har hänt. Men ändå staplar jag dem på hög som om de steg i värde för var dag som gick. Mitt pensionskapital!

Eller så kan det vara latheten som spökar igen. Vägen till återvinningen är inte lång, men jag har aldrig varit med om en resa som bjuder på så många bortförklaringar att klättra över på vägen.

Vrål-väck(t)!

Standard

Innan jag själv fått sömnen ur ögonen hörde jag någon annan som definitivt var klarvaken. Det lät som ett barn med panik. Och en motor som rusade. Jag formligen flög upp ur sängen och kastade mig mot fönstret. Det jag såg var en vit bil som körde fram och tillbaka över parkeringen och en människa som desperat jagade efter den. Men så fort han/hon var nära nog att ta tag i dörrhantaget så gasade föraren till och placerade bilen ett 20-tal meter bort.

Detta upprepades i vad som kändes som en evighet. Jag hann tänka ut precis vad jag skulle säga till den där dåren som körde bilen. Och till polisen när jag anmälde föraren för grov idioti. Och till TV-teamet som skulle vänta på mig när jag blivit frisläppt från ett långt straff för skadegörelse och misshandel.

Halverad styrka

Standard

Jahapp, då var man halv igen (och kan fokusera på sig själv på heltid).

Ingen som tror att två pannkakor är fullgod middag. Ingen som tror att allt spännande händer när man ska somna…och att prasslet från soppåsen låter som chips och godisfest. Ingen som dräller skor i över hela hallen. Oooops, det var visst jag. Och ingen som lämnar äckliga spår i toaletten och tror att de ska försvinna av sig själv.

Fast ärligt. Den som byggde den första toaletten kan inte haft barn i åtanke. Och inte den som byggde den andra, eller den sjuttioelfte heller. Det finns inget sätt att lyckas på om man inte har mer en handfull rumpa.

Och handfatet! Når man knappt över kanten så hamnar tandkrämsspottet på kanten. Per default.

Så…goodbye Lintott, hello renskurad-toalett-som-ingen-får-använda-förrän-om-en-vecka!

Min rullgardin får sparken

Standard

Man kan inte ens med god vilja påstå att min rullgardin gör sitt jobb. Var och varannan natt stämplar han ut mitt under ett pass. Knycker till med nacken och rullar ihop sig med öronbedövande slammer som chock-väcker uppdragsgivaren och gör henne till en sängvätare.

Att somna om i blöt säng och med hjärtat på våningen ovanför är stört omöjligt.

Så fort jag hittat en värdig ersättare så får den arbetsskygge föregångaren sparken. Jag kan inte ha möbler som inte går att lita på. Näst på tur står soffborden från IKEA. Trots flertalet varningar kommer de till arbetsplatsen med trasiga kläder. Naken-chockar uppdragsgivaren. Nej, fy tusan! Är det ingen ordning nuförtiden?

Flugornas matstafett

Standard

Ja, här hemma har vi lyxat till det. Haft en matstafett i miniatyr. Och med miniatyr menar jag främst portionerna. Två sjuåringar äter inte mycket. Mycket frustrerande. Jag hade bullat upp med majskolvar och grillkorvar. Saftigt kött och knapriga potatisklyftor. Himmelskt gott bröd, brie och jordgubbar. Några tuggor och sen klagades det på svårartad mättnad.

Amatörer.

Fast när jag själv skulle ta påfyllning på min första provsmakarportion så började min sprängfyllda mage också att protestera.

Snopet fick jag luta mig tillbaka och erkänna mig besegrad. Death by matstafetten.