Kär i humor

Standard

Det här är humor!

En komplimang och magen blir alldeles varm. I bästa fall. Det kan lika gärna bli så att kinderna hettas upp. Eller levereras aggressiva argument om att personen i fråga inte vet vad den pratar om. Den här gamla trasan. Inte var väl det så märkvärdigt. Men titta här på mina feta lår. 

Men om man luras till skratt så masseras hela kroppen. Magen börjar hoppa. Leendet kittlar i ansiktet och alla nervtrådar i huden exploderar av lycka.

Inte så konstigt kanske att humor är sexigt. Att humor toppar önskelistorna. Att humor är anledningen att bli kär.

Och jag tänker som så, att mina allra käraste vänner är de som jag delar samma humor med. Där skratten hoppar fram och tillbaka mellan oss. Där fnittret är vår gemensamma bästis. Och min berusning är som störst när jag säger något som får andra att skratta. Allra hemskt mycket gärna dotterns skratt. Stackars barn som måste utstå kittelattacker och pajaseri bara för att mamman vill höra de klingande klockorna.

Annonser

Dejtingsajten coop

Standard

Ibland inbillar jag mig att jag faktiskt kommer att träffa någon att läsa tidningen tillsammans med under utdragna helgfrukostar. Någon som fortfarande tycker att jag är söt trots att dräller mitt äggskal över hela bordet. Någon vars sömndoft får mig att ta en extra omväg med kaffekoppen bara för att borra ner min näsa i nacken.

Och eftersom man inte kan träffa någon man inte träffar så måste ju denne någon vara på platser där jag befinner mig. Jobbet. Gymmet. Hemmet. Eller Coop.

Ertappade mig själv med att sucka besviket när jag lämnade affären bakom mig idag. Nähä, ingen livspartner bland hyllorna den här gången heller. Men så snubblade jag till och nästan föll över min egen dumhet. Vad är rimligheten egentligen att hitta något annat än smulor bakom bröddiskarna? Har någon någonsin krockat med kundvagnen och ramlat rätt in i en kärleksfull famn? Har kassörskan någonsin delat ut sitt telefonnummer tillsammans med ett löfte om evig trohet?

Nej, såklart inte. Och framfusiga flörtare på coop får bara misstänksamma blickar. Ungefär samma blick som jag gav han som inte slutade prata med mig på gymmet igår. Alltså han som såg ut som om han var på dejtingsajten Högslätten.

Inte tryggt utan tryckt!

Standard

Pratade med ett tilltufsat hjärta häromdagen. Eller jag försökte i alla fall överrösta bruset av tårar som forsade genom kroppen. Kanske lät det dripp-dropp när jag la på, jag vet inte. Det kanske går att gråta utan tårar.

Jag sa att det faktiskt är helt ok att leva ensam. Kanske till och med riktigt bra. Bara man ser till att samla vänner nära och hålla familjen intill. För man behöver säkra upp så att man får sina behov tillfredsställda. Uppskattning och kärlek. Trygghet och ärlighet.

Men. Jag glömde, kanske medvetet, kanske inte, berätta vad man alltid kommer att sakna. Vad man aldrig kan hitta något substitut för.

Inte det trygga utan det tryckta!

Tryck! Snälla rör vid mig och bekräfta att jag finns! Inte smekningar, inte fjäderlätta beröringar, utan rejäla tag. Som hård massage. Ibland kommer jag på mig själv med att metodiskt nypa mig igenom armar och ben. Väcka huden. Sätta igång blodcirkulationen och sprida brusande värme genom kroppen.

Och jag tänker på min dotter som uppfunnit finurliga lekar som går ut på att jag ska lägga tryck på hennes kropp. Mina strykningar över håret har hon lite tålamod för, men när jag nyper fast hennes kropp i ett järngrepp sprattlar hon av förtjusning och lycka. De lekarna har inget slut.

Och jag tänker på unga män som väljer närkontaktssporter. Är det för tryckets skull? Är det ett sätt för dem att ge huden den hård-mjuka beröring den så girigt söker?

Och jag tänker på kramar som jag hamnar i. Ensamstående, hungriga kroppar kramar hårt och ett ögonblick för länge. Ofta skämtar de bort kramen genom att ge sig in i något som liknar en brottningsmatch. Tryck! Gifta, mätta kroppar däremot, nuddar bara. Det ger sig in i en hälsningsceremoni och inte en regelrätt kram.

Så min vän, om du bara schemalägger thai-massage eller judo så kommer du att klara livet som singel alldeles utmärkt.

En skjorta till min flickvän

Standard

Idag stöttade jag den lokala handeln på ett föredömligt sätt. Den svarta remsan på kortet var istället glödande röd och fingertopparna lätt svedda av dragkedjan till handväskan. Längs ryggraden rann svett och blicken irrande mellan bokstånd och klädställ.

Benvärmare, vit kofta, leggings, rutig klänning, gulliga strumpor, kavaj, jeansleggings, rutig skjorta, rosa tröja, jeans, beige kofta, lång t-shirt, kokbok, spännande bok, barnböcker, gosedjur och en randig skjorta.

Den randiga skjortan köpte jag till min flickvän. Eller åtminstone kändes det så. Jag spontanköper aldrig kläder till någon annan. Kommer aldrig på tanken att någon annan skulle passa bättre i det fantastiskt snygga plagget som jag fiskat fram. Det är jag alldeles för egoistiskt för att tänka på. Men nu var det så. Det ljusblå och randiga var mer hon än jag. Och dessvärre draperade skjortan hennes kropp på ett utmärkt sätt också. Det var annars plan B. Att brösten skulle tränga ut genom knapparna och tvinga mig att förvara skjortan i min garderob istället. Mina blygsamma får aldrig för sig att rymma ut genom glipor i tyg.

Min flickvän. Hm.

Egentligen är det så jag vill att min kärleksrelation ska se ut. Fast med en man (eller det kan jag inte svära på, jag gillar tanken på att man förälskar sig i en person i första hand och sen tittar vad som finns innanför byxorna). Det finns en skön ärlighet mellan bra vänner, en ärlighet som är svår att ge den man flirtar med. Jag gör mig inte till för mina vänner, men däremot (ja, det måste tyvärr erkännas) så svansar jag och framhäver mig när det kommer till att lära känna en man. Så fort personen framför mig har kuk så uppstår en dynamik som är svår att förhålla sig till. Vi dansar för varandra. Bedömer och bekräftar. Uppmuntrar till fortsättning eller avvisar.

Jag vill inte att det ska fungera på detta sätt. Men det gör det. Mitt medvetna jag kan hålla långa föreläsningar om hur jag ska agera. Men när jag väl står där, så tappar jag tanken och reagerar på instinkt. Och instinkten säger att jag ska flirta. Instinkten säger att jag inte ska vara precis så ärlig och självklar som jag är bland mina vänner.

Kanske är det därför jag är singel? Jag hittar inget sätt att möta män på som är helt äkta. Eller så är det precis det jag gör, men då tappar männen fotfästet och backar tillbaka till någon kvinna som spelar spelet bättre.

Och då undrar jag hur många män som verkligen känner sina flickvänner/sambos/hustrur? Som vet hur de låter när de är släpper loss tankarna i tryggheten bland sina vänner. För jag hör att skrämmande många kvinnor har två personligheter. De går från intelligenta, självsäkra och stolta till osäkra och blyga flickor när maken dyker upp. Senast igår hörde jag hur ett fnittrigt och flirtigt skratt, avsett för mannens ego, var spårlöst försvunnet så fort han hade lämnat rummet. Och hur ett smittande skratt från magen spred sig i rummet när hon istället vände sig till sina väninnor.

Jag säger inte att det är någons fel. Jag säger att det är allas ansvar att leva äkta.

 

Bonuspappa anmäler sig för tjänstgöring

Standard

– Mamma, ska han bli min nya bonuspappa?

Nej, det ska han inte. Det var första gången jag såg honom. Har ingen aning om vem han är, men han ser snygg ut på ett lite farligt sätt. Alltså helt klart min typ. Och min typ är inte alls bra för mig. Ser jag min typ så vet jag att det är fel typ. En kaxig skit som har alla egenskaper man tillskriver de värsta av männen.

Direkt vi kom in på caféet så såg jag att han uppskattade det han såg. Pupillerna vidgades och en antydan till leende svepte över hans ansikte. Själv försökte jag att spela oberörd. Men jag kände hur hans blickar hela tiden landade mot min rygg. Och när jag vände ansiktet åt hans håll så fångade han direkt upp mig.

Tillslut hittade han en ursäkt att prata med mig. Skämtade och blinkade. Och jag svarade, skämtade och tittade tillbaka.

– Men mamma, om du inte känner honom, varför pratar han då med dig?

– Ärligt? Han tyckte jag var fin.

Dottern försvann in i min axel med sitt fniss. Och när hon var klar med det så kom tusen frågor. Bland annat den om han skulle bli hennes nya pappa.

Kärleksrus i en …

Standard

Om man ser kärlek på TV så pirrar det till på samma ställe som när man snurrar runt och tittar i taket. I snippan alltså. Informationen kommer från säkra källor. Och jag tänker att det är helt sant. Av förälskelse blir man fullständigt uppsnurrad. Och alldeles väldigt rusigt yr när man fastnar i varandras blick…att man sedan blir illamående om man stannar upp mitt i pirret för att kliva av, är en annan historia.

Och på ämnet berättar dottern att förälskar man sig i hennes pappa så är det för att han är trevlig, snäll, händig och bra med barn. Pratar sjuåringar verkligen på det sättet, eller har hon möjligen tjuvläst Hemmets Journal hemma hos sin farmor?

Hjälp, jag dejtar min far

Standard

Mannen jag dejtade efter separationen från lintottens pappa såg exakt ut som honom. Kusligt lik. Samma hårda underarmar och norrländska tystnad. Samma älgkliv och tjuriga senighet. Samma potatismos och korv. Det var helt klart ett riskprojekt. Med mycket små framtidsutsikter ska tilläggas. Men jag antar att det kändes rätt där i stunden. Det finns en trygghet även i det som skaver.

Min dejtinghistorik är förövrigt en helt tragisk historia. Jag har nästan uteslutande dejtat män som behandlade mig på samma sätt som jag själv gjorde. Alltså respektlöst och förminskande. Det jag hade gemensamt med dessa män var att jag tyckte att de var mycket mer värdefulla än jag var. Perfekt upplägg. För ena halvan av paret alltså. Själv mådde jag såklart illa, tills jag kravlade mig ur förhållandet och hamnade under en tung filt av självförakt. Och där låg jag och rabblade löften om att det aldrig skulle hända igen. Tills jag tittade fram från min filt och fick ytterligare en dålig erfarenhet i nästa relation. Great!

De flesta brukar hänvisa till en flickas relation till sin far. Eller dra paralleller till hur hennes föräldrar behandlade varandra. Och det är väl så i mitt fall också. Jag har ett arv att förhålla mig till. Men mina förebilder borde kanske mer användas som avskräckande exempel än mall för hur mina förhållanden ska se ut.

Hur som helst. Jag träffade för ett tag sen en människa som jag sket i att ställa mig in hos. Jag bara vräkte på med allt som jag tänkte och tyckte. Kanske med förhoppningen att han skulle dra. Jag menar, inte ville jag träffa någon heller. Jag hade ingen lust att hamna under den där filten igen. Jag hade framgångsrikt stuvat in den stinkande filten i källaren och ville inte ner dit och hämta upp den igen.

Men när jag upptäckte att han stod kvar, trots överdosen av Jessica, så vek sig mina ben. Som gelé blev de. Och hela jag blev fnittrig. Kär tror jag det kallas. Allt detta är helt obekant för mig. Den där respekten för mig som person är ny. Och ärligheten är förtjusande frisk. Det finns inget som påminner om relationer från min uppväxt, eller relationer som jag satt mig själv i. Det finns inga drag av min pappa i honom…

…trodde jag. Tills han satte sig framför pianot och började spela. Och sjunga låtar hämtade från ett bibliotek av vispopböcker.

Hej pappa!

Där har ni hela min tonårsperiod. Hela mitt vuxna liv! Så fort pappa hittade fem oförbrukade minuter så satte han sig framför pianot och började spela. Och helst skulle vi sjunga med i de omöjligt höga tonarter och ”I will always love you” i dansbandstempo.

Så jag sjöng såklart med när min pojkvän spelade. För naturligtvis kan jag alla låtar i varenda vispopbok som någonsin tryckts. Och ja, jag sjunger givetvis i dansbandstempo fortfarande. I en tonart som krossar glas.