Allt är inte jäst som glimmar.

Standard

Förra sommaren fick jag för mig att det skulle se väldigt läckert ut med naglar i en galen färg. Och det är inte säkert att jag var helt ute och cyklade. Det självlysande gröna kanske passar utmärkt på tuggummidoftande tjejer med glittriga topar. Eller färgen kanske har exakt rätt nyans för en maskerad. Teenage Mutant Ninja Turtles?

Men på en lagom skötsam 36-årings naglar blir det inte särskilt bra.

Men köpt är köpt och måste förbrukas.

Det har jag lärt mig av min mor.

Minns hur hela familjen engagerades i brödbak när mor hittade ett jästpaket med kort bäst-före-datum. Det fick absolut inte förfaras. Akut utryckning.

Minns också hur jag ramlade ner i en grop av besvikelse när jag såg prislappen för ett paket jäst. 1, 50. En krona och femtio öre! I mitt huvud var det guld som låg hemma i kylskåpet. Något man kunde köpa en ny cykel för. Eller kanske en tidning med bilder på Carola.

 

Handen på bröstet!

Standard

...men om jag döljer hänget lite diskret med min hand...

Vissa sommarplagg alltså! Saker som rynkar sig över bröstet, jag får inte till det. Det som ser läckert ut på (oproportionerliga) provdockor, (retuscherade) affischer och vanliga människor ser galet ut på mig. Jag har ouppfostrat kött under armen som inte stannar kvar i klänningen, trots att jag både säger till på skarpen och använder våld.

Och bröst som inte längre kan lyftas upp till hakan passar på att ta semester. Pratar ihop sig om att göra en resa söderut. Besöka naveln och kanske ta en titt på regnskogen.

Är det bara att acceptera att tonårskläder hör tonåren till?

Beach i dunjacka?

Standard

Så har man på ett effektivt sätt raderat alla spår av självförtroende. In i den lilla buren inne på H&M, av med kläderna och på med några tygstycken som ska vara det huvudsakliga plagget resten av sommaren….. och swoosch så är man kliniskt ren från alla eventuella tankar om att man skulle se rätt ok ut ändå.

Mycket effektivt.

Nu vill jag bara lägga mig under en sten och vänta tills det är läge att ta på termobyxorna, dunjackan och mössan som täcker hela huvudet igen.

Illa, jag mår illa

Standard

Kan det ha varit räkan? Eller kokosmjölken? Nåt rävgift fick jag i mig i alla fall för kroppen reagerade med missmod. Och toaletten blev min bästa kompis. Skit också. Bokstavligen. 

Ut från det ena rummet  och in i nästa. Köket. Shit vad hungrig jag är. Inte bokstavligen. Försökte desperat äta ikapp mig, men magen fortsatte att protestera. Och jag fick glädjen att besöka min nyfunna vän igen.

Nästa steg i händelseförloppet blir såklart energibrist. Det märks för allt som sticker ut från kroppen, typ ben och armar, tappar gnistan. Ingen orkar göra nåt.

Förutom huvudet. Huvudet orkar allt. I kväll var det löpning på schemat. Singeljoggen. Denna gång fick jag sällskap av två godbitar i väldigt fin form. Jo, det fick jag se för de bytte om i målfållan. Den där FB-gruppen kan vara det bästa jag gjort någonsin.

That’s not the shape of my…..torso

Standard

Igår kväll gick jag faktiskt in till sovrummet i vettig tid. Men istället för att sova, som sig bör, så provade jag kläder. Årstiderna ändras och smaken likaså. Var fanns mitt vett när jag köpte ett par höga stövlar med spetsig tå? Vi pratar inte lite spetsig. Vi pratar ett spjut på 5 cm. Vem i sina sinnes fulla bruk vill ha en sko som ser ut som storlek 45 när man själv har utmärkta 39:or?

Men de ser dyra ut, så jag kan nog inte skicka dem vidare. För tänk om jag tappar sinnet igen och vill ha dyrgriparna på min kropp?

Väl inne i provrummet så måste vi prata kroppstyper. För jag kom äntligen på vilken jag har. Har nämligen aldrig känt mig särskilt träffad av rådande åsikter om kvinnogeometrin.

Och varför man ska klassa in våra kroppar på detta sättet begriper jag inte. Får det någon annan effekt än att göra kvinnor till objekt? Göra utseendet till en viktig faktor. Den viktigaste?

Nåja. Eftersom jag har en släng av dubbelmoral så fortsätter jag skriva på inläggen som cementerar att kvinnokroppen är ett utmärkt ämne att ha åsikter om. Helst dåliga givetvis.

Och min kropp har den upp-och-ner-vända spadern som form. En framtida klassiker att använda när man vill intelligensbefria (och artbestämma) någon. Här har vi Jessica. Ett typexempel på en spaderkvinna. Hon klär bäst i lågt skurna byxor och skräddade kavajer. Gillar motion och god mat. Och hon är impulsiv i sitt sätt. Inte att förväxlas med rektangelkvinnan.

Spegel, spegel på väggen där…

Standard

Utom synhåll för både speglar, grannar och små barn nyper jag i min kropp på jakt efter fett. Och jag konstaterar att jag inte hittar mycket. Faktiskt. Några stråk över magen, och kärlekshandtagen sitter på plats. Kan vara bra med en fettreserv om det kommer hårdare tider, typ influensa eller bara allmän lathet.

När jag nått denna slutsats har jag självförtroende nog att närma mig spegeln. Stirrar rätt fram och ser till min förvåning fett. Fett. FETT. Missklädsamma volanger överallt. För jag passar inte i volanger, det har jag aldrig gjort.

Är det ens samma kropp som jag tittar på? Skrapar på ytan för att hitta målarfärg. Eller göra en repa med nageln på ett glansigt fotografi. För inte löste jag väl biljett till skrattkammaren när jag klev ut från badrummet?

Men jag är van. Det har hänt förr. När jag svältbantade mig så visade spegelbilden hur fet jag fortfarande var, trots att kilona rasade och kläderna ramlade av min kropp tills storasyster drämde näven i bordet.

Det var först när hon visade mig kort på mina hundbensarmar och insjunkna kinder som jag förstod hur jag egentligen såg ut. Men spegeln fortsatte att visa samma överviktiga kvinna. Och så vitt jag förstår så håller den på än…

Märkligt ändå. Att ögonen inte berättar sanningen, utan bara tolkar verkligheten. Och finns det då fler sinnen som sviker? Öronen fungerar ju sådär i viskleken, det vet vi ju. Och människorna är inte precis överens om vad som luktar gott och inte. Hm.

Spegel, spegel på väggen där. Säg mig vad jag tror verkligheten är. 

Vanliga nakna människor

Standard

Det borde finnas varningstrianglar. Uppslaget innan man skall möta vanliga nakna människor borde ge en förvarning om vad som komma skall, så att man får en chans att bläddra förbi. Eller ännu hellre, bränna upp sidan.

Jag blir inte mer avslappnat inställd till mänskligheten om jag ser andras krystade och tafatta nakenhet. Jag känner inte att min uppfattning om min egen kropp blir mer realistisk om jag får jämföra den mot blekfet kvinna i valfritt magasin som påstår sig ha något att göra med kvinnors jämställdhet.

Faktum är att jag inte tror nakenhet tillför något för självkänslan. Klä på er och säg nåt vettigt istället!

Och jag tror inte att mitt sexliv blir bekvämare om jag får stirra rätt in i skrevet på vit medelålders man som påstår sig vara en ömsint älskare.

Jag måste sluta läsa den här typen av tidningar.