Härnösands ulitmata lunchguide. Del 2

Standard

Det går fort att samla på sig fler serveringar att sätta betyg på när man alltid äter ute.

Restaurangen på Länsmuseet, Murberget

Typisk meny: Kyckling i sås. Korv i sås. Kött i sås.

LCHF: Japp. Oui. Da. Ja. Si. Do. Re. Mi. Fa. So. La. Ti. Do.

Pris: Ingen aning, blev bjuden. Weee. Men…..hilfe…jag tror jag glömde tacka.

Kännetecken: Hembakat tunnbröd och messmör. Miljoner skålar med så spännande innehåll att det måste skyltas. Hackat och skivat och tärnat och mosat. När man väl kommit fram till huvudrätten finns ingen yta kvar att lägga den på. Men det gör ingenting. Salladsbuffén är attraktionen. Skolbespisningskänslan bland borden bokförs på minuskontot. Lyckligtvis tömmer de själva brickorna nuförtiden. Det var vidrigt att slabba med disken. Tesil i en bytta. Matrester i en annan. Besticken i en vattenfyll balja. Plask på rena kläderna. Hata för ett ögonblick.

Wirströms konditori

Typisk meny: Sushi

LCHF: Öh….nej. Inte alls. Gå direkt till fängelset utan att passera gå.

Pris: 85 kronor för 10 bitar

Kännetecken: I princip bara kvinnor som äter här. Det kan sitta enstaka exemplar av det manliga släktet uppskrämda i något hörn. Men de äter fort och går snabbt så de märks knappt. Varmt ris. Stora bitar. Pratglad kock som alltid klagar på tidsbrist.

Waynes Coffee

Typisk meny: Kycklingsallad med buffelost och senapsvinegrette.

LCHF: Jomenvisst. Men plågsamt när mackgrillen skickar ut ljuvligt frestande dofter. En utmaning att vara ståndaktig.

Pris: 85 kr inkl. sjukt gott kaffe på maten

Kännetecken: Här umgås man. Sällskapen är djupt försjunkna i samtal. Lutar sig över bord och viskar, eller kastar huvudet bakåt och skrattar högt. Eller så sitter man ensam. Men då umgås man ändå. Nickar åt folk, i pauserna mellan lusläsningen av något glassigt magasin som hittats i tidningsstället, när andra gäster passerar bordet. Stort minus på toaletten. Kanske Härnösands konstigaste. Och stökigaste. Uäk. Kissa innan!

Annonser

Härnösands ultimata lunchguide. Del 1

Standard

Äta bör man, annars dör man. Och äta ute måste man, annars blir man tokig. Och tokiga människor kan ringa efter ett flak med sand och tippa det genom fönstret så att sanden rinner ut över hela kontoret. Och skåpet kan vältas omkull och fyllas med vatten. Ett lagun skapad av en komplett galning. Skrämmande nära verkligheten. Om inte det bjuds på några spännande alternativ dvs….

Lunchrestaurangen på Härnösands Golfklubb.

Typisk meny: Köttfärslimpa, kokt potatis, grässås och lingonsylt

LCHF: Nej, bara att lägga ner de ambitionerna. Man får äta det som bjuds. Och man får sitta tills man ätit upp.

Pris: 80 spänn

Kännetecken: ”Farmor” står bakom disken och pratar oavbrutet….Jag hittade några kantareller i frysen som jag gjorde en sås på och få jag be om ursäkt för att kakorna inte är hemmagjorda. Det blir soppa till förrätt.

Sommar Logen

Typisk meny: Panerad fisk eller nåt annat torrt eller sjöblött.

LCHF: Jovars, salladsbuffén är inte snål.

Pris: 95 spänn

Kännetecken: Rinnig köttgryta som serveras ur en salladsskål, fina flaskor med bubbelvatten, så fina att man måste ta sig för hjärtat och alldeles för få bord till en så bedårande och kontinental miljö.

Delikatessbutiken

Typisk meny: Sallad med rökt lammkött och nån ost som inte går att uttala namnet på.

LCHF: Jajjamensan. Man kan säga nej när personalen frågar om pasta eller bulgur. Man blir ändå mätt så att det räcker resten av dagen.

Pris: 85 spänn (eller 250, beroende på vilken motståndskraft man har)

Kännetecken: Man lämnar butiken med betydligt mer än man tänkte köpa. Lätt slinker rotsakschips, björnbärsmarmelad och en pralin ner i påsen. Och glassen måste man smaka. Men se där, olivolja med kvistar i. Det måste jag ha, fast jag begriper inte varför. Och skorpor med frön på. Ostbitar. Äh, jag tar en hel korg med delikatesser. Det är jag värd. Tar ni kort?

Säg omelett!

Standard

Om det bästa med helgen är sovmorgon så är det värsta maten. Klockan går i en helt annan takt än vanligt så alla mina smarta vardagsrutiner är helt plötsligt värdelösa. Jag fastnar i fåtöljen och  kommer mig inte för att laga något förrän jag fått darriga knän och matt huvud.

Så med ena handen som stöd försöker jag rota igenom kylskåpet efter något som kan tillagas utan större ansträngning och med ljusets hastighet.

Omelett.

Enkelt säger de flesta. Fullständigt omöjligt säger jag och vräker över något oformligt på tallriken.

LCHF – istället för silicon?

Standard

Märkligt. Har mina mandariner uppgraderats till apelsiner? Juicy! Och, var var jag när det hände?  Känner mig lite som Bruce Almightys flickvän som vaknar upp en morgon med uppgraderad figur. Eller som spindelmannen som till sin förvåning hittar en helt ny bringa.

Men jag tror varken Gud eller muterade spindlar har något större intresse för mina citrusfrukter. Alltså riktar jag misstankarna åt annat håll. Kan det vara LCHF?

Kastar ut frågan på kostdoktorn.se och får genast svar. Japp, så är det. En webbenkät visar att 22 % tycker att brösten ökat i volym och hela 49 % säger att brösten inte krympt, trots att resten av kroppen gjort det.  Kostdoktorn förklarar:

”Om man accepterar den nyare teorin om viktkontroll, att kroppens fettlager är hormonellt reglerat, finns en rimlig förklaring. Högt insulin ger lätt bukfetma. Lågkolhydratkost sänker insulinet. Då krymper oftast bukfettet.

Kvinnors fett kring bröst och höfter regleras främst av ett annat hormon, östrogen.”

Sist jag trollade bort så här mycket underhudsfett (genom bantningskuren svält & depression) så förvandlade jag av misstag mina tuttar till minibröst. Men som sagt, kosthållningen LCHF har uppenbarligen gett mina tuttar ett lyft. En bieffekt till som jag kan leva med.

Min bulle i ugnen

Standard

En bulle i ugnen?

Två skivor ljuvligt doftande kanellängd ger effekten att min mage lägger en bulle på jäsning. Degen sväller ut och rinner över byxkanten. Helt omöjlig att hålla på plats.

Och skinnet spänns till bristningsgränsen. Jag brukar klappa om min lilla mage. Prata med den. Bläddra i kalendern och notera förlossningsdatum.

Trettiofem år tog det innan jag gjorde kopplingen mellan uppsvälld mage och det jag stoppade i munnen. Innan ni lämnar giftiga kommentarer om min bristande slutledningsförmåga så ställer jag mig i försvarsställning. Upp med garden. Man kan faktiskt bli glutenintolerant på gamla dar? Sådetså!

Nyförlöst?

Och det finns även en koppling mellan nedstämdhet och gluten. Det kanske läkaren som undersökte mig, för några år sedan, och diagnostiserade mig deprimerad kunde ha kollat? Ett enkelt blodprov skulle ha gett indikationer. Nej, det blev ett år med Citalopram. Sjukt onödigt.

Så nästa gång ni ser mig och tänker shit vad ovanligt fräsch hon ser ut så svarar jag tacka fan för det.

Nu lider jag inte längre av:

  • trötthet
  • diarré, gaser och buller i magen
  • viktnedgång
  • blodbrist med järnbrist och brist på vitaminerna B12 och folsyra
  • blåsor i munnen
  • värk i skelettet
  • svårigheter att få barn.

Matkris igen.

Standard

Matkris. Jag är inget bra kap. Hemma hos mig serveras inga fantastiska maträtter som får smaklökarna att dansa en het tango. Bukfylla är titeln på min receptsamling. Vit fisk i gräddig sås, broccoli och oststavar av märket grevé. Ja, det var inte mer än så. Tyvärr.

Kanske tar jag en kopp te till efterrätt.