Utmattad

Standard

Bild

En sak om dagen. Det är vad kroppen orkar med. Sen måste jag vila. Jo, det går att pressa mig att göra tio saker till. Men då känns det som jag måste rulla ihop mig i fosterställning och gråta. 

 

Fast jag gråter inte. 

 

Konstigt. Jag gråter inte. 

 

Jag tänker ibland att jag är ett rusande tåg. Det står nåt på rälsen längre fram och jag bara måste stanna. Men allt har en fördröjning. Jag måste hitta bromsen (inte säker på att jag gjort det än), mekaniken måste fungera (jag är inte säker på att den gör det) och så måste rörelseenergin ta slut. Det ligger mycket kraft framåt i ett skenande tåg. 

Och ja. Det är först när tåget dundrat in i hindret som det börjar läcka saker tänker jag. Nån trasig ledning som börjar spruta ur sig vatten. 

Det första man blir blind på är ögonen!

Standard

-Mamma, jag hittar inte kläderna som jag ska ha på mig i morgon.
Jag stirrar på mitt barn och ser väldigt tydligt att de kläderna har hon redan på sin kropp. Hon hoppade nämligen i det nya linnet så fort vi landat innanför dörren. Och hon har matchat med leggings och kjol till. Och de sitter också där de ska på kroppen. Jag pekar förvirrat på hennes kropp. Hon tjuter rätt ut.
-Så sköna, bubblar hon och stryker med handen över trycket på linnet. Jag märkte inte att jag hade dem på mig.
Jag gissar på nåt annat. Nåt som stavas lathet. Det ultimata beviset på att jag närt en primadonna vid min barm. Hon orkar inte ens böja på huvudet. I morgon är det slut på sötebrödsdagarna. I morgon kliver mor och dotter in i verkligheten. Och vilket jävla liv det kommer att bli!

Vilket fynd, 6000 för en fleecepläd!

Standard

Helt och hållet mitt fel var det. Jag ryckte och slet så att finmekaniken kom ur gängorna – så att säga. Och från det ögonblicken var enda ingången till min baklucka genom ryggstödet bak i bilen. Rätt opraktisk lösning i längden, det insåg till och med jag och rullade bort till Berners med min Golf.

Passade på att göra lite annat också. Lufta luftfiltret och göra positionsljuset bländande igen. Och lite mer.

Men halleluja vilken service jag fick. De pysslade om mig mer än bilen. Här får du en pläd och ett tack så mycket för att vi fick ta hand om din bil och har du sett att du har en lackskada från isbildning i framdörren och att vi gärna fixar den utan kostnad åt dig och här har du ett bevis på att du kan ta in på hotell gratis om bilen krånglar och puss och kram och allt det där.

Så jag lämnade verkstan med känslan av att sextusen spänn för en fleecepläd var ett riktigt kap.

Stick, sa jag till myggan och den stack!

Standard

Ljuvliga sommarkväll. Breder ut filten, ställer termosen och kakpaketet intill, ormar mig ur klänningen och breder ut mig i solen.
Min vinterbleka kropp drar åskådare. Tusentals. Några lirkar sig fram till mitt mest intima och sticker till.
Aj!

Men då slår blixten ner med ännu större kraft.
Oj!

Nu förstår jag åntligen vad klitoris (kli-toris?) är. Jag har såklart sett de menande blickarna som pekat mot mitt kön när jag ställt nyfikna frågor. Men ingen har sagt rakt ut vad det är. Och nu förstår jag också varför det är så svårt att hålla fingrarna borta. Man vill ju bara dit och lindra plågan.

Och alla män som erbjudit sig att klia (klitorisa?). De ville ju bara vara hjälpsamma. Så fint! Fast….inte är det väl så mycket mygg på krogen? Eller?

Kungligt!

Standard

Oj, här har visst kungen varit. Nu ska jag bara hitta porrklubben. Inte svårt. Följer jag hjulspåren av storhetsvansinnen så är jag strax framme.

Vilda western

Standard

En vilding som jag lärde känna.

Vi styrde kosan västerut i dag och hamnade mitt bland vilda hästar och galna kvigor. Hästarna kanske inte såg så vilda ut, men när hingsten tog några oväntat snabba kliv framåt så galopperade mitt hjärta. Har man minimal erfarenhet av hästar så vet man inte riktigt hur hårt man ska trycka. Jag nöp till ordentligt med låren. Som om hästens mage vore en kaviartub. Mitt liv passerade i revy.

Så här i efterhand tänker jag att det nog var viktigare att nypa åt när kusen flög fram över ängen, än när han stod still. Och fokusera mer på att dra i nödbromsen än att klamra sig fast i sadeln.

Men jag ramlade inte av en enda gång. Även om alla närvarande var övertygade om att jag skulle göra det, inklusive vildingen jag försökte rida.

Lössläppta kvigor som ingen vågade rida på.

När vi var klara med det så hindrade vi några kvigor från att löpa glädjefnatt och sticka till skogs. De testade alla tänkbara stegkombinationer på sin första solskenspromenad på ladugårdsbacken. Islänningarna kom inte ens i närheten med sina fjuttiga fem gångarter.

Jag gillar mig bättre när du misslyckas!

Standard

Det finns många arter i vår herres hage. De flesta med ullig och varm omtanke. Kanske någon nyfiken liten individ som vågar sig en bit från flocken. Men även bräkande…ja…fårskallar som finner en sjuk tillfredsställelse att se andra misslyckas. Jag menar inte de med tävlingsinstinkt som njuter mer av segern, än smaken av den saftiga grönsalladen som väntar på prisbordet. Nej, jag tänker på de som vänder sig om och skrattar hånfullt när någon trampar snett och landar i lera.

Jag vet att det handlar om egna tillkortakommande. Alltså att de gillar sig själva bättre om andra misslyckas. Men det är så stinkande att jag mår illa. Och ja, blir trasig i hjärtat när jag märker att någon njuter av att peka på det som inte blev tillräckligt bra.

Och min sårade stolthet och tillintetgjorda självkänsla gör att jag får för mig att det är upp till bevis som gäller nu. Borsta av mig leran och visa att jag faktiskt kan så mycket bättre än så. Vänta bara, nästa gång ska jag vara perfekt.

Alla med en mognadsgrad över fem år vet att det inte finns något som heter perfekt, särskilt inte hos dem som ägnar all sin tid åt att identifiera snedsteg. Men det är inte lätt att vara stark de gånger man känner sig som ett skört litet lamm.