I takes two (women) to tango!

Standard

Med ett par glas flytande självförtroende, och påhejande kompisar, vågade jag mig fram för att bjuda upp. Alltså, jag är inte alls blyg i vanliga fall. Brukar stolpa fram till precis den kille jag spanat in och fråga. Det är rätt sällan man blir nobbad. Och tittar de skeptiskt på mig i början så brukar de inte vara besvikna när vi dansat klart. Jag kan hålla takten, killens takt alltså. Även om den visar sig vara i otakt med låten. Det händer oftare än jag blir nobbad kan jag säga. Jag skuttar gärna kring i dans men jag har tappat takten, jag ser den inte någonstans, var katten har jag lagt den? 

Men den här gången var det annorlunda. Det var en tjej jag bjöd upp. Någon jag inte kände. Någon jag sett dansa bra – med andra tjejer.

Och det var absolut ingen skillnad att dansa med henne som att dansa med någon annan. Jag vet inte vad jag trodde, men förvånad blev jag.

Man dansar tydligen med människor och inte ett kön. Där ser man.

Tjena – mittbena!

Standard

Vi som luftar lungorna i vårsolen tycker jag har så pass mycket gemensamt att vi ska hälsa på varandra. Så när jag möter en annan joggare så viker jag ut handen i en lagom nonchalant hälsning. Inte för hejjig och inte för dryg. Men det är bara var femte svettpärla som hälsar tillbaka. De andra orkar antingen inte ens lyfta blicken, eller så tittar de på mig och konstaterar att vi inte alls är bekanta. Vad trodde jag liksom?

Men jag tänker inte ge upp. Så länge motorcykelförare känner varandra utan att känna varandra så tänker jag känna alla sportiga löpare längs vägarna. Så det så.

Förresten så har jag noterat att det mest förekommande skräpet i väggrenarna är förpackningar av märket Gainomax och McDonalds samt blandade ölsorter.

It takes two to tango!

Standard

Dans alltså. Det finns många sorter. Den värsta är inte de som lämnar svettfläckar på min mage, eller de som pratar sönder hela låten. Nej, de som får mig att gnissla tänder är ryck-och-slit dansarna. De bestämmer sig för att skicka mig till en punkt på golvet. Och då spelar det ingen roll om jag är mitt uppe i en annan tur, om jag har slarvat bort takten, eller om det faktiskt redan står en person på just den platsen dit min danspartner tycker att jag ska.

Stor risk för kroppsskada alltså.

Jag brukar försöka parera genom att kämpa emot. Men då tar de bara i mer. Jävligt självcentrerade typer. It takes two to tango.

 

Livslånga äktenskap med sportklubbar, jag förstår inte.

Standard

Minst varje fika pratas det hockey. Ibland springer man dessutom rätt in i en analys när man oskyldigt försöker hämta nåt från skrivaren.

Klubbar och evig kärlek. Jag förstår inte.

Jag föds, bestämmer mig för att gilla ett klubb och kommer aldrig på tanken att ändra mig. Inte ens när hela laget är utbytt. Eller när jag flyttat till annan ort. Eller när spelare från laget döms för övergrepp, misshandel eller ertappas med sprutor i armvecken.

Är det inte intressantare att följa en (1) persons utveckling undrar jag? Imponeras av makalösa prestationer och röras till tårar av drömmar som går i uppfyllelse. Som att trollbindas av Charlotte Kallas fängslande tjurskalle. För i det fallet tror jag inte man bokar in vinterdagar framför TVn för att vifta med flaggor med IFK Tärendö’s logga.

Eller följa ett lags prestation? Att värsta Annette Norberg anda blötpussa sina kompisar efter att ha hejjat fram OS-guld, VM-guld och gud vet vad. Det curlinglaget gillar vi oavsett hemmaklubb.

 

Det är något skrämmande med att vara fanatiskt besatt av ett varumärke. Och aldrig någonsin ställa sig frågan varför.

Och det är ännu mer skrämmande att en liten 4-årig tjej har redan programmerats att tycka samma sak.

Webbdagarna och min spaning

Standard

Jag hade två spaningar innan jag åkte ner. Och som jag ville få bekräftade. Givetvis. Det är ju alltid roligare om det är på det sättet. Givetvis.

Den första spaningen handlade om att gränsen mellan mitt privata jag och mitt offentliga jag håller på att suddas ut. Tidigare bloggade jag anonymt, det gör jag inte längre. Tidigare la jag inte ut bilder på FB, det gör jag nu.

Och även om jag använder mig själv som exempel så vill jag gärna utgår från att detta gäller alla. Jag googlade en person som vi skulle anställa och hittade honom inte på nätet, då blev jag misstänksam. Hur kan man inte lämna ett avtryck? Och vad betyder det? Yngre bekanta uppdaterar statusen med viktkurvor och sinnesstämningar, totalt blottade och till synes utan integritet. Och föreläsare använder sig själv som (dåligt) exempel på samma sätt som komiker brukar göra.

Men allt flyter samman. Som att en präst är en präst även på fritiden – fast tvärtom. Vi är vårt privata jag hela tiden nu. En präst i lösa jeans och keps framme vid predikstolen. Typ.

Min andra spaning handlade om att vi måste börja med att ge för att kunna göra affärer. Konsumenten vill provsmaka varan innan hon köper. Låna hem bilen över helgen för att se om den passar.  Och vi vill att personer ska bjuda på sin kunskap gratis. Det insåg en kompis och började dela med sig av sin arbetsmiljökunskap. Affären kommer sen – om vi förtjänat den.

För allt handlar om relationer. Det är konstaterat att det sociala nätverket är det som påverkar oss mest när vi står i ett köpbeslut och därför vill vi ha en relation med företaget innan vi vågar göra affär.

Jag fick mina båda spaningar bekräftade på webbdagarna. Tack för det.

 

Svårt röksugen

Standard

Som hundlortar och tussilagos blottar de sina ansikten så fort solen tittar fram, de där rökarna. Står lutade mot varenda vårvarm tegelvägg gör de, och drar in syrestänkt nikotin i sina lungor. Och de njuter mer än barn som sparkar vårgrus framför sig, mer än tanterna som vädrar vintertjocka täcken och mer än stenfrusna nysvenskar.

Det är nästan så att jag måste börja röka för att få mig det där första vårblosset.

I en annan del av världen…

Standard

…kaosköar man för att lägga rabarber på iPad2 först av alla. Det blir bråk och svarthandel och jag kan inte begripa varför man måste ha en platta nu-nu-nu. Dessutom skulle jag tro att denna vargflock redan har version 1 hemma i sitt bo. Så vad handlar paniken om?

Hur ser min verklighetsuppfattning och självbild ut om jag inte kan avvakta något? Kanske en dag, eller ett par veckor. Hur kommer det sig att jag kan gå över lik för något jag inte visste jag behövde för två år sedan?

Man kan faktiskt vänta i månader på något man vill ha utan att identiteten förintas.

Och säker finns det människor som helt blev utan, men på något konstigt sätt överlevde ändå. Ja, tänka sig.