Härnösands ulitmata lunchguide. Del 2

Standard

Det går fort att samla på sig fler serveringar att sätta betyg på när man alltid äter ute.

Restaurangen på Länsmuseet, Murberget

Typisk meny: Kyckling i sås. Korv i sås. Kött i sås.

LCHF: Japp. Oui. Da. Ja. Si. Do. Re. Mi. Fa. So. La. Ti. Do.

Pris: Ingen aning, blev bjuden. Weee. Men…..hilfe…jag tror jag glömde tacka.

Kännetecken: Hembakat tunnbröd och messmör. Miljoner skålar med så spännande innehåll att det måste skyltas. Hackat och skivat och tärnat och mosat. När man väl kommit fram till huvudrätten finns ingen yta kvar att lägga den på. Men det gör ingenting. Salladsbuffén är attraktionen. Skolbespisningskänslan bland borden bokförs på minuskontot. Lyckligtvis tömmer de själva brickorna nuförtiden. Det var vidrigt att slabba med disken. Tesil i en bytta. Matrester i en annan. Besticken i en vattenfyll balja. Plask på rena kläderna. Hata för ett ögonblick.

Wirströms konditori

Typisk meny: Sushi

LCHF: Öh….nej. Inte alls. Gå direkt till fängelset utan att passera gå.

Pris: 85 kronor för 10 bitar

Kännetecken: I princip bara kvinnor som äter här. Det kan sitta enstaka exemplar av det manliga släktet uppskrämda i något hörn. Men de äter fort och går snabbt så de märks knappt. Varmt ris. Stora bitar. Pratglad kock som alltid klagar på tidsbrist.

Waynes Coffee

Typisk meny: Kycklingsallad med buffelost och senapsvinegrette.

LCHF: Jomenvisst. Men plågsamt när mackgrillen skickar ut ljuvligt frestande dofter. En utmaning att vara ståndaktig.

Pris: 85 kr inkl. sjukt gott kaffe på maten

Kännetecken: Här umgås man. Sällskapen är djupt försjunkna i samtal. Lutar sig över bord och viskar, eller kastar huvudet bakåt och skrattar högt. Eller så sitter man ensam. Men då umgås man ändå. Nickar åt folk, i pauserna mellan lusläsningen av något glassigt magasin som hittats i tidningsstället, när andra gäster passerar bordet. Stort minus på toaletten. Kanske Härnösands konstigaste. Och stökigaste. Uäk. Kissa innan!

Annonser

Härnösands ultimata lunchguide. Del 1

Standard

Äta bör man, annars dör man. Och äta ute måste man, annars blir man tokig. Och tokiga människor kan ringa efter ett flak med sand och tippa det genom fönstret så att sanden rinner ut över hela kontoret. Och skåpet kan vältas omkull och fyllas med vatten. Ett lagun skapad av en komplett galning. Skrämmande nära verkligheten. Om inte det bjuds på några spännande alternativ dvs….

Lunchrestaurangen på Härnösands Golfklubb.

Typisk meny: Köttfärslimpa, kokt potatis, grässås och lingonsylt

LCHF: Nej, bara att lägga ner de ambitionerna. Man får äta det som bjuds. Och man får sitta tills man ätit upp.

Pris: 80 spänn

Kännetecken: ”Farmor” står bakom disken och pratar oavbrutet….Jag hittade några kantareller i frysen som jag gjorde en sås på och få jag be om ursäkt för att kakorna inte är hemmagjorda. Det blir soppa till förrätt.

Sommar Logen

Typisk meny: Panerad fisk eller nåt annat torrt eller sjöblött.

LCHF: Jovars, salladsbuffén är inte snål.

Pris: 95 spänn

Kännetecken: Rinnig köttgryta som serveras ur en salladsskål, fina flaskor med bubbelvatten, så fina att man måste ta sig för hjärtat och alldeles för få bord till en så bedårande och kontinental miljö.

Delikatessbutiken

Typisk meny: Sallad med rökt lammkött och nån ost som inte går att uttala namnet på.

LCHF: Jajjamensan. Man kan säga nej när personalen frågar om pasta eller bulgur. Man blir ändå mätt så att det räcker resten av dagen.

Pris: 85 spänn (eller 250, beroende på vilken motståndskraft man har)

Kännetecken: Man lämnar butiken med betydligt mer än man tänkte köpa. Lätt slinker rotsakschips, björnbärsmarmelad och en pralin ner i påsen. Och glassen måste man smaka. Men se där, olivolja med kvistar i. Det måste jag ha, fast jag begriper inte varför. Och skorpor med frön på. Ostbitar. Äh, jag tar en hel korg med delikatesser. Det är jag värd. Tar ni kort?

Jag och min latte

Standard

Jag har ett distansförhållande med Waynes Coffee. Särbo? Brabo! Vi träffas flera gånger i veckan och har det så trevligt i varandras sällskap. Ofta erbjuds jag köpa en sallad. Ibland en liten kaka. Men alltid en skummande latte serverad i en tung mörkblå kopp.

Nu sitter jag och längtar efter min kärlek igen. Fantiserar om mina fingrars smekande rörelser längs muggens mjuka former. Men när jag gråter ut av saknad i en väns öra så får jag en förolämpning till svar. MacDonalds säger hon och jag ryser till av obehag. Jag känner mig genast smutsig. Som om jag vandrat natten igenom på dåligt upplysta gator och sålt min kropp för knarkpengar.

En helt vanlig onsdagsmiddag med havet som utsikt

Standard

Lunch med utsikt!

Ja,  jag är bara för härlig. Gör galet spontana och mysiga saker hela tiden. Som idag till exempel. Köpte med mig en låda sushi och lät slumpen styra mig ut till havet. Jag bara svängde där jag kände för det. Helt crazy. Parkerade rumpan på ett sittunderlag, mumsade på mina fiskrullar och strålade i kapp med solen.

Och så klappade jag mig på axeln över hur bra man kan ha det. Och hur imponerade alla kommer att bli över hur bra jag kan ha det.

Två tuggor senare var jag uttråkad. Dånande vågor och iskalla vindar är väl ingen höjdpunkt i livet precis. Och en fond av piskande lövträd roar ögat i högst fem tuggor till. Det blev inte bättre än att jag packade ihop min låda och styrde mot bilden. Innan jag hunnit fram så hade tårna stelnat till, soyan spillt över på handen och Ramlösan skakats klotrund.

Lunch med insikt!

I skydd bakom blå plåt petade jag i mig de sista tuggorna och väntade på regnet. Jag tror jag ska dra ner på min egen förträfflighet. En lagom nivå på ”spontan och härlig” är väl att överraska sig själv med Earl Grey istället för Yellow Label till förmiddagsfikat.

Flugornas matstafett

Standard

Ja, här hemma har vi lyxat till det. Haft en matstafett i miniatyr. Och med miniatyr menar jag främst portionerna. Två sjuåringar äter inte mycket. Mycket frustrerande. Jag hade bullat upp med majskolvar och grillkorvar. Saftigt kött och knapriga potatisklyftor. Himmelskt gott bröd, brie och jordgubbar. Några tuggor och sen klagades det på svårartad mättnad.

Amatörer.

Fast när jag själv skulle ta påfyllning på min första provsmakarportion så började min sprängfyllda mage också att protestera.

Snopet fick jag luta mig tillbaka och erkänna mig besegrad. Death by matstafetten.

Säg omelett!

Standard

Om det bästa med helgen är sovmorgon så är det värsta maten. Klockan går i en helt annan takt än vanligt så alla mina smarta vardagsrutiner är helt plötsligt värdelösa. Jag fastnar i fåtöljen och  kommer mig inte för att laga något förrän jag fått darriga knän och matt huvud.

Så med ena handen som stöd försöker jag rota igenom kylskåpet efter något som kan tillagas utan större ansträngning och med ljusets hastighet.

Omelett.

Enkelt säger de flesta. Fullständigt omöjligt säger jag och vräker över något oformligt på tallriken.

Illa, jag mår illa

Standard

Kan det ha varit räkan? Eller kokosmjölken? Nåt rävgift fick jag i mig i alla fall för kroppen reagerade med missmod. Och toaletten blev min bästa kompis. Skit också. Bokstavligen. 

Ut från det ena rummet  och in i nästa. Köket. Shit vad hungrig jag är. Inte bokstavligen. Försökte desperat äta ikapp mig, men magen fortsatte att protestera. Och jag fick glädjen att besöka min nyfunna vän igen.

Nästa steg i händelseförloppet blir såklart energibrist. Det märks för allt som sticker ut från kroppen, typ ben och armar, tappar gnistan. Ingen orkar göra nåt.

Förutom huvudet. Huvudet orkar allt. I kväll var det löpning på schemat. Singeljoggen. Denna gång fick jag sällskap av två godbitar i väldigt fin form. Jo, det fick jag se för de bytte om i målfållan. Den där FB-gruppen kan vara det bästa jag gjort någonsin.