Så många män och så lite tid

Standard

Helst så vill jag springa från parkeringen och in till musiken. Men jag behärskar mig. Jag är trots allt inte en liten flicka längre, även om det känns som alla födelsedagar och julaftnar tillsammans. Jag älskar att dansa. Verkligen galen i det. Minns när jag som blyg högstadiefinne stod och trampade i ena änden av rummet och höll tummarna för att han som dansade bäst skulle bjuda upp mig. Och jag minns hur jag och mina barskrapade vänner åt skörbjuggskost hela veckan så att studiebidraget skulle räcka till söndag kväll och Tegs loge.

Men kvällen är inte tillräckligt lång. Jag hinner bara med att haka fast tummen i en handfull byxhällor och endast snurra in i famnen på ett fåtal män.

Jag fick till exempel aldrig dansa med kanske Norrlands snyggaste kropp. Han vars jeans sitter så perfekt som stelnat vax. Med armar lika frestande som nygrillade kycklingklubbor.

Eller han som snurrar fast mig i gapskratt. Så att jag måste avbryta mitt i en buggtur för att jag inte kan sluta vika mig dubbel och klappa mig på låren.

Och han med den trygga famnen som sveper över golvet i en enda lång våg som börjar på första tonen och slutar strax efter att musiken tystnat. Den famnen lämnar man lika motvilligt som man rycker ett plåster.

 

Så många män och så lite tid…

Annonser

Mitt eget soundtrack

Standard

Jag har ett arv, en genetisk uppsättning som gör man tvångsmässigt  improviserar fram egna låtar om det man håller på med för tillfället.

Nu hack-hack-hackar jag löööken, woaaao yeh. Och fräser på. Whoopa-whoopa-do.

Ja, ni  fattar. Kopplingen mellan hjärna och strupband är omedelbar. Hela livet blir en soundtrack. Själv har jag ändå lyckats ta övermanna det mesta av impulsen, men storasyster är helt körd. Hon sjunger om allt. Jag kan svära på att jag hör toner bakom den stängda toalettdörren. Och det är först när hon (eller jag) ertappas med det, som hon (eller jag) blir medveten om vad hon (eller jag) just komponerat i form av oerhört banala textrader till ännu mer tvivelaktig melodi.

Pappa var (är?) mästaren själv.  Han lägger dessutom till gitarr- eller pianokomp. Men då är det naturligtvis någon annan som sooopar goooolveeet. mm, mm. Skakar mattan. na, na.

Mamma har (hade?) en liten annan sort av samma sjukdom. Den smittan gör att man ton och sjunger en befintlig sång på valfritt ord som yttrats. Lite som ”Så ska det låta”, fast på ett rätt så irriterande sätt. Och en sådan liten bacill överförs naturligtvis också i rakt nedstigande led.

Det skulle vara förödande (på många sätt) om jag och Peter Harrysson befolkade världen med våra avkommor.

Slut som artist?

Standard

Petter? Jag vet inte jag. Är inte han egentligen en vuxen som vägrar bli stor? ”Fina lilla krumelur, jag vill aldrig bliva stur” Ungefär som damer i midjekorta toppar och rosa läppstift, eller äldre herrar i alldeles för snabba bilar.

Såg ni ”Så mycket bättre” i höstas? Då var han den överläget äldsta farbrorn i gänget. Himlade med ögonen när tonåringarna Lill-Babs och Lasse skojade till det. Såg till att barnbarnet Christer kom upp ur sängen. Klappade ytterst klädsamt mycket åt de andra artisternas prestationer. Petter är nog världens äldsta 36 åring.

Nu kör P3 hans senaste låt på repeat. Baksmälla. Den handlar om hur han festar bort förståndet, slarvar bort vänner och vaknar med ångest. Jag vet inte jag. Känns det ens trovärdigt längre? Den där gamla farbrorn kommer inte hem klockan fem på morgonen längre. Nej, nu står han utsövd i hallen och väntar på tidningsbudets fotsteg i trappan. Det är en liten noja han har. Om han fångar tidningen innan den når hallmattan så inbillar han sig att han lurar döden ännu en dag. En gång, när tidningsbudet kom tidigare än vanligt, så höll Petter på att bryta lårbenshalsen när han rusade mot dörren med byxorna runt vristerna. Han hann! Men hade ont i armbågarna i flera veckor efteråt.

Jag vet inte jag. En mer passande titel på låten vore: Baksmälla – det var tider det!

Would you hold it against me?

Standard

Would you hold it against me, sjunger Britney Spears och jag tänker spontant att ja, det kommer jag att göra. Den kvinnan har gett talfel och tung-tics ett ansikte. Och så känd som hon är så borde alla SYV som inte rekommenderar yrket logoped tvångsmatas med talfelspop. Tills de också tics-slickar läpparna varenda gång bokstaven ”L” ska användas.

Att någon (läs: uppenbarligen väldigt många) tror det är sexigt orkar jag inte ens ta upp.

Hey [eh]over there [eh]

Please forgive [eh] me [eh]

[eh] If [eh] I’m coming [eh] on too strong [eh]

Flirtig julkonsert

Standard

Försökte lyssna på en julkonsert i kväll. Lite svårt när dottern jagade 100 procentig uppmärksamhet. Och ännu svårare när hon använde sig av det tyngsta artilleriet, nämligen förförelse. Den lilla skitungen vet minsann att jag totalt släpper allt vad gränser heter när hon lägger sina ljuvligt mjuka armar runt min hals, viker huvudet på sned och tänder hela ansiktet i ett milt leende.

Samlar upp mitt kladdiga hjärta och försöker koncentrera mig på klangen i kyrkan en stund.

En av solisterna är en ranglig tonårspojke med spretigt hår. Han ser inte ut att vara på rätt ställe. Och blicken fäster han i fjärran, kanske vid nödutgången. Men de toner som bor i hans mage är precis just där de ska vara. Han står flera meter från mikrofonen med överröstar ändå hela kören, kyrkklockorna i grannkommunen, stavmixrar och överfallslarm.

Och den kvinnliga solisten friar till mina öron i en magisk version av min repeat jullåt  år 2010 ”Pie Jesu”. Tack. Ja, tack!

Lucianostalgi

Standard

Alla gånger man själv stått på vimmelkantiga ben och tävlat om syret med det brinnande ljuset i handen spelas upp.  Den där magiska gemenskapen jag kände då får mig fortfarande att greppa efter närmsta hand. Och gåshuden ställer sig i givakt redan vid de första nästan inte hörbara tonerna.

Upplägget är perfekt. De klingande höga rösterna och de mjuka stämmorna. De flämtande lågorna i perfekta formationer. Det tunga mörkret och de ljusa gestalterna.

Det värker i hela hjärtat när jag mellan tårarna försöker fokusera på luciatåget. Vackert. Vackrare. Vackrast.

Ps. Om ni missat SVTs Luciafirande så rätta genast till. Kan vara det bästa någonsin. http://svtplay.se/t/123386/luciafirande_i_svt