Jag gillar mig bättre när du misslyckas!

Standard

Det finns många arter i vår herres hage. De flesta med ullig och varm omtanke. Kanske någon nyfiken liten individ som vågar sig en bit från flocken. Men även bräkande…ja…fårskallar som finner en sjuk tillfredsställelse att se andra misslyckas. Jag menar inte de med tävlingsinstinkt som njuter mer av segern, än smaken av den saftiga grönsalladen som väntar på prisbordet. Nej, jag tänker på de som vänder sig om och skrattar hånfullt när någon trampar snett och landar i lera.

Jag vet att det handlar om egna tillkortakommande. Alltså att de gillar sig själva bättre om andra misslyckas. Men det är så stinkande att jag mår illa. Och ja, blir trasig i hjärtat när jag märker att någon njuter av att peka på det som inte blev tillräckligt bra.

Och min sårade stolthet och tillintetgjorda självkänsla gör att jag får för mig att det är upp till bevis som gäller nu. Borsta av mig leran och visa att jag faktiskt kan så mycket bättre än så. Vänta bara, nästa gång ska jag vara perfekt.

Alla med en mognadsgrad över fem år vet att det inte finns något som heter perfekt, särskilt inte hos dem som ägnar all sin tid åt att identifiera snedsteg. Men det är inte lätt att vara stark de gånger man känner sig som ett skört litet lamm.

Självgott är inte gott för någon annan.

Standard

Hyfsat bra bild till texten ändå, eller vad säger ni!?

Inandning.

Som för att bygga upp förväntningarna. Nu kommer någonting ni inte vill missa.

Ögonbrynen börjar jobba.

Leder ansiktet in i ett självgott uttryck. Jag har låtit er prata nonsens, men nu räcker det. Nu ska jag sammanfatta och berätta hur det verkligen ligger till.

Rösten är släpig och självsäker. Vet att ingen kommer att avbryta.

Och så kommer slumpmässigt sammansatta ord som inte har med saken att göra. Meningarna tycks inte följa något mönster, men ändå nickar han som om han levererade svaret på hönan och ägget. Och som han alltid vetat, men varit generös nog att låta oss andra fundera en stund också.

Själv vill jag bara kliva upp och smälla till det självgoda nyllet. Säga att han är en patetisk tönt. Rita en karta över det han sagt och tvinga honom att själv orientera sig i mål. Lycka till för helvete!

Livslånga äktenskap med sportklubbar, jag förstår inte.

Standard

Minst varje fika pratas det hockey. Ibland springer man dessutom rätt in i en analys när man oskyldigt försöker hämta nåt från skrivaren.

Klubbar och evig kärlek. Jag förstår inte.

Jag föds, bestämmer mig för att gilla ett klubb och kommer aldrig på tanken att ändra mig. Inte ens när hela laget är utbytt. Eller när jag flyttat till annan ort. Eller när spelare från laget döms för övergrepp, misshandel eller ertappas med sprutor i armvecken.

Är det inte intressantare att följa en (1) persons utveckling undrar jag? Imponeras av makalösa prestationer och röras till tårar av drömmar som går i uppfyllelse. Som att trollbindas av Charlotte Kallas fängslande tjurskalle. För i det fallet tror jag inte man bokar in vinterdagar framför TVn för att vifta med flaggor med IFK Tärendö’s logga.

Eller följa ett lags prestation? Att värsta Annette Norberg anda blötpussa sina kompisar efter att ha hejjat fram OS-guld, VM-guld och gud vet vad. Det curlinglaget gillar vi oavsett hemmaklubb.

 

Det är något skrämmande med att vara fanatiskt besatt av ett varumärke. Och aldrig någonsin ställa sig frågan varför.

Och det är ännu mer skrämmande att en liten 4-årig tjej har redan programmerats att tycka samma sak.

I en annan del av världen…

Standard

…kaosköar man för att lägga rabarber på iPad2 först av alla. Det blir bråk och svarthandel och jag kan inte begripa varför man måste ha en platta nu-nu-nu. Dessutom skulle jag tro att denna vargflock redan har version 1 hemma i sitt bo. Så vad handlar paniken om?

Hur ser min verklighetsuppfattning och självbild ut om jag inte kan avvakta något? Kanske en dag, eller ett par veckor. Hur kommer det sig att jag kan gå över lik för något jag inte visste jag behövde för två år sedan?

Man kan faktiskt vänta i månader på något man vill ha utan att identiteten förintas.

Och säker finns det människor som helt blev utan, men på något konstigt sätt överlevde ändå. Ja, tänka sig.

Mina hemliga förälskelser

Standard

Bara för att man är förälskad så behöver det inte betyda att man gör något åt det. Det kan vara nog så mysigt att bli varm i magen på ett lagom avstånd.

Nu distansnjuter jag till exempel av mannen med de ljuvliga ögonen, han som är så söt att man vill sätta honom på en pinne och rulla in honom i strössel. Eller skära honom i skivor och servera bakelsen nygräddad och med vispad grädde i sällskap av en kopp kaffe och ett dussin tanter.

Och han, han som är dubbel så gammal, tre gånger så skärpt och med en förtjusande vass personlighet. Vräker vårdslöst omkull alla fördomar jag samlat på mig om män i den åldern. Han står på min önskelista som Jessica’s new best friend.

Eller han som är omotiverat sexig. Jag är, föga förvånande, en sån som gärna låter fingrarna spela på magrutor och tänderna hugga tag i en hård axel. Men den här mannen är inte paketerad på det sättet. Tvärtom. Överkropp som en flaskhals och en mage som jäser över tillåtna breddgrader. Kläder som hör hemma på 90-talet och inga synliga spår efter en frisyr. Men ändå. Farligt läcker.

 

 

På temat integration

Standard

Jag har bildgooglat. Så här såg de ut, de små underverken.

Tur att man läser bloggar så att man kommer på att tänka på sånt man inte brukar tänka på. Integration till exempel. Jag är väldigt dålig på det. I praktiken alltså. Äh, jag är inte så bra på att marknadsföra integration i tal och skrift heller, om vi ska vara ärliga. Och det finns liksom ingen giltig ursäkt. Förmodligen är jag bara lite lat. Och rätt mycket feg.

När jag pluggade i Kalmar så flyttade vi en mil utanför staden i ett område med ljuvliga små hus som egentligen var lägenheter. Billigt var det också. Hurra sa vi, jag och min sambo, och knuffade vårt bohag i den riktningen.

På de smala bygatorna mötte vi det ena förföriskt vackra barnet efter det andra. Dansande korkskruvar och stora nyfikna bruna ögon. Såklart att man smälte och gjorde sitt bästa för att fånga dessa barns uppmärksamhet. Jag bjöd på saft och sambon spelade innebandy.

Men de vuxna tittade med misstänksamma blickar åt vårt håll. Kikade ut bakom gardinerna. Råkade passera lite för många gånger. Tillslut kunde de inte hålla sig längre och skickade fram en lagom liten vuxen som behärskade språket.

– Varför leker ni med våra barn? sa hon.

Jag visste inte vad jag skulle svara. Och jag minns inte vad jag tillslut fick ur mig heller. Men det gör ont än i dag när jag tänker på hur ogästvänliga vi svenskar kan vara. Hur ogästvänliga vi svenskar är?

Men just den här sagan har ett lyckligt slut. När de vuxna också såg att vår dörr var öppen, så fick vi lika varma och nyfikna blickar från dem, och en kaffetår emellanåt. Vi blev helt enkelt goda grannar. Jag tyckte mycket om att bo där.

Jag skiter väl i om du är otrogen!

Standard

Jag är inte av den otrogna sorten.

Så sa han, och gav mig en blick som intygade.

Själv ryckte jag på axlarna till svar.

Jag ryckte på axlarna! Som om jag inte brydde mig! Och min blick sa samma sak: Jaha, där ser man. Vad roligt för dig!

För inte så länge sedan hade jag krävt att mannen jag dejtade skulle tatuera in den meningen över bröstet. Och bära ett kyskhetsbälte med kådlåset ”öppnar-jag-detta-förtjänar-jag-att-malas-ner-till-puré-och-matas-till-grisar”. Det blir lätt så att man tappar tron på män när de som man håller närmast hjärtat upptäcker att en av mina vänner har en fitta, samtidigt som jag upptäcker att samma vän uppför sig som en kuk. Två gånger har det hänt. Japp, jag håller räkningen.

Men nu bryr jag mig alltså inte längre. Märkligt. Trodde aldrig någonsin att jag skulle förstå att män som knullar vänner fäller krokben på sig själva. Stolpe ut (eller in, beroende på från vems perspektiv man tittar). Trodde aldrig mitt hjärta skulle känna att deras val faktiskt inte har med mig att göra, och ju snabbare de gör borst sig, desto bättre för mig. Då kan jag sparka dövikten åt sidan och fortsätta med ett liv som jag vill leva.

Nu måste jag viska….tänk om det verkligen är så finurligt ordnat att man kan se vilka män(niskor) som är rädda för sig själva, och vilka som törs ta en titt i spegeln de passerar och sedan ta ansvar för vad de ser. Alltså att man inte ens behöver släppa fegisarna över tröskeln. Weee.