En ensamstående semester

Standard

Vaknar och känner mig tom. Och sen förvånad. Det är ju semester, första dagen på semestern, hur kan man vakna intrasslad i en massa negativa känslor då?

Ligger kvar och vältrar mig i självömkan.

Det är känslan att aldrig vara den självklara enheten i en relation som nyper hårdast i skinnet. Någon som redan sitter vid köksbordet när man väl kravlat sig upp ur sängen. Någon som redan tänkt på vad som gör en bra dag.

Varannan vecka är det min dotter som behöver mig för att kunna göra det hon vill göra. Jag älskar när hon tar mig för givet. Idag vaknar jag och är inte behövd av någon alls. Ingen som behöver mig till att hålla andra sidan av plankan. Ingen som behöver min kram. Ingen som behöver att jag svarar på alla mail som kommer till info@.

Jag vill gömma mig från obehaget. Helst vill jag att dagarna ska proppfyllas så att skratt fyller ut mitt tomrum. Helst vill jag ständigt omringa mig av människor så att jag kan inbilla mig att alla behöver mig. Och helst, allra helst, vill jag att min dotter ska vara hos mig så att jag kan önska att jag var ensam istället för att faktiskt vara det.

En ensamstående semester är väl som alla andras semestrar tänker jag. Tid att lära känna sig själv och utrymme att läka.

 

En våg av tankar.

Standard

Tankarna kommer i vågor. Sveper över mig som mjukt sommarvatten. Jag slappar av, låter mig tröstas. Känner hur det varma smeker min nakna kropp. Så kommer nästa våg. Iskall. Salt. Fastnar i halsen och tvingar tårar ur ögonen.

Jag förbannar allt som bor i mitt huvud. Vrider vårdslöst ur min kropp som en disktrasa. Den sura stanken fastnar på mina händer.

Men medan jag trampar i det kalla salta så anar jag glittrande böljande vågor i fjärran. Nästa tanke som drabbar mig är ett regn av små stjärnor. Fyller min själ med insikter. Det starka skenet smärtar mina ögon, men landar så mjukt, så mjukt i mitt inre.

Jag förstår livet, tänker jag.

Då blir himlen svart och kastar sylvassa knivar mot marken. Metalldoftande droppar skär upp blodiga sår på min kropp.

Jag förstår inte livet, tänker jag…

…och blir bländad av den vackraste regnbåge jag någonsin sett.

Jag ger upp.

Låter mina tankar vara den naturkraft de vill vara. Okontrollerbara. Det ena jag kan göra är att ställa prognoser. Möjligen. Försöka förutspå vilken reaktion som ska komma. Kanske.

Jag kan inte styra väder och vind. Jag kan inte kontrollera de vågor av tankar som rullar runt i mitt huvud. Bara konstatera. Den 13 juli 2012 tänkte jag så här. Punkt.

Mitt barns ofödda syskon

Standard

Jag blev gravid igen när min förstfödda bara var drygt ett år. Det var ju planen. Hade alltid sett mig själv som en mamma med många barn. Minst tre. Barnaboken hade jag ju läst redan som tonåring. Sambon var lika bekväm med tanken på bråk om leksaker och hallen full med kläder. Men. Det blir inte riktigt som man tänkt sig. Första barnet fick vi kämpa för. Lärde mig att hata mensen som ilsket röd dök upp varje månad. Förstörde hushållskassan genom tvångsmässiga inköp på apoteket – graviditetstest som aldrig visade plus.

Men så dök rätt symbol upp i rutan. På en kall toalett morgonen innan vasaloppet.  Och jag förvånades över att jag aldrig förstått vad älska innebär. Mitt blod i hennes ådror, och hennes andetag i mitt hjärta.

Och så igen. Magen började växa. Åtta veckor av förlamande trötthet, illamående och bubblig lycka. Familjen bjöds in att dela förtjusningen över lillasyster i magen. Jag kunde inte föreställa mig något annat än en ljus tös med glittrande ögon och porlande skratt.

Men det blir inte riktigt som man tänkt.

Oväntad smärta. Jag kurade i soffan och flämtade. Det kändes som värkar, men det kunde det väl inte vara, eller!? Och lika plötsligt som knivarna började hugga mot min mage, så försvann de. Jag gick på toaletten och kände hur ett liv rann ur mig och drunknade i toaletten.

Min kropp landade i en hög på golvet. Knivarna var inte längre riktade mot min mage, utan högg besinningslöst mot mitt hjärta. Jag tror jag skrek. Jag vet att jag försökte tvinga tillbaka timmen som gått med långa osammanhängande böner. Jag minns hur jag skrapade mot golvet med naglarna.

Och jag minns att jag hatade sambon det ögonblick han spolade i toaletten och skickade mitt barn genom kloakerna.

Men sorg går över och magen började växa igen. Och åtta veckor senare var knivarna tillbaka, men den här gången var det jag som spolade. Men det fanns inte någon ork kvar till att hata. Bara trötta armar och ett huvud som axlarna knappt orkade bära.

En helt vanlig onsdagsmiddag med havet som utsikt

Standard

Lunch med utsikt!

Ja,  jag är bara för härlig. Gör galet spontana och mysiga saker hela tiden. Som idag till exempel. Köpte med mig en låda sushi och lät slumpen styra mig ut till havet. Jag bara svängde där jag kände för det. Helt crazy. Parkerade rumpan på ett sittunderlag, mumsade på mina fiskrullar och strålade i kapp med solen.

Och så klappade jag mig på axeln över hur bra man kan ha det. Och hur imponerade alla kommer att bli över hur bra jag kan ha det.

Två tuggor senare var jag uttråkad. Dånande vågor och iskalla vindar är väl ingen höjdpunkt i livet precis. Och en fond av piskande lövträd roar ögat i högst fem tuggor till. Det blev inte bättre än att jag packade ihop min låda och styrde mot bilden. Innan jag hunnit fram så hade tårna stelnat till, soyan spillt över på handen och Ramlösan skakats klotrund.

Lunch med insikt!

I skydd bakom blå plåt petade jag i mig de sista tuggorna och väntade på regnet. Jag tror jag ska dra ner på min egen förträfflighet. En lagom nivå på ”spontan och härlig” är väl att överraska sig själv med Earl Grey istället för Yellow Label till förmiddagsfikat.

Kär i humor

Standard

Det här är humor!

En komplimang och magen blir alldeles varm. I bästa fall. Det kan lika gärna bli så att kinderna hettas upp. Eller levereras aggressiva argument om att personen i fråga inte vet vad den pratar om. Den här gamla trasan. Inte var väl det så märkvärdigt. Men titta här på mina feta lår. 

Men om man luras till skratt så masseras hela kroppen. Magen börjar hoppa. Leendet kittlar i ansiktet och alla nervtrådar i huden exploderar av lycka.

Inte så konstigt kanske att humor är sexigt. Att humor toppar önskelistorna. Att humor är anledningen att bli kär.

Och jag tänker som så, att mina allra käraste vänner är de som jag delar samma humor med. Där skratten hoppar fram och tillbaka mellan oss. Där fnittret är vår gemensamma bästis. Och min berusning är som störst när jag säger något som får andra att skratta. Allra hemskt mycket gärna dotterns skratt. Stackars barn som måste utstå kittelattacker och pajaseri bara för att mamman vill höra de klingande klockorna.

En flygande start

Standard

Här hänger en framtida kändis. Hon och bästisen har nämligen slagit fast att de ska uppträda på Globen. Men först måste de samla mod att framföra sin egna låt framför klasskompisarna. (Nej, jag fick inte lägga ut låttexten här. Jag frågade. Flera gånger. Hon kan vara väldigt bestämd när hon märker att jag vill ha något. Eller om hon kommer på att hon vill något.)

Själv drömde jag om att bli avbytare. Och så tar vi en handuppräckning på alla som vet vilket yrke det är. Kanske nån. Men definitivt inte många jämnåringa mellanstadiegluttar som visste det. Så man kunde lägga på sig sin allra märkvärdigaste min när man berättade vad man skulle göra när man blev stor. Polis? Bah! Frisör? Dubbelbah! En av mina mostrar hade det yrket ett tag, alltså vikarierade för bönder. Och hon var typ hur cool som helst med hundvalpar, så många att man hade ett levande pälstäcke  när man kröp ner i kojan, höns och smågrisar hemma på gården. Och Hubbe, en getabock som vi fick åka kälke efter.

Sen bad jag till Gud att jag skulle bli rolig också. Och faktum är att det är önskan som slagit in. Jag tycker att mina skämt är alldeles förträffliga.

Kan själv!

Standard

Kan själv. Kan själv. Kan själv. Så sa jag när jag var liten, och blev förbannad när någon påstod att min mamma hade krystat fram mig. Jag kröp ut själv minsann. 

Det är inte så stor skillnad idag heller. Jag kan själv. Frågar aldrig om hjälp att byta däck på bilen. Ordnar inte barnvakt. Ber inte någon hålla stegen när jag ska klättra upp under taknocken för att montera ner ett stort tygstycke. Riskerar hellre mitt liv än ber om hjälp.

Och så fort någon frivilligt erbjuder sig att hjälpa mig lösa ett problem eller skruva fast ett handtag på en kastrull som håller på att falla i bitar, så tittar jag misstänksamt på dem. Försöker lista ut vad personen i fråga vill ha i gengäld.

Är det en man så är min första misstanke att de vill ligga. Är det en kvinna så skyndar jag mig tänka ut vilka fönsterputsningar, brunnsborrningar eller vinflaskor som skulle göra mig skuldfri igen.

Det är väldigt obehagligt när någon gör någonting för min skull.

Men å andra sidan. Jag rusar gärna fram med en ren blöja och våtservetter när någon ber mig. Rullar höbalar genom leriga åkrar och skjutsar SJs kunder ut på vischan när mörkret hunnit släcka strålkastarna på den sista ersättningsbussen. Och jag vill inget ha tillbaka. Viftar arg med handen när någon börjar prata pengar. Och skyndar mig åt ett annat håll innan tacksamhetsramsan tagit fart.