Uppeupptäcksfärd längs stranden

Standard

En vacker bit historia i min hand.

De där stora, runa och mjuka stenarna i alla möjliga färger är underbara. Jag vill samla på dem alla. Lägga dem i min (fantasi)trädgård. Bygga installationer på min (fantasi)altan. Och mura in dem i min (fantasi)vägg.

Under denna uppe-upptäcksfärd hittade jag, i sällskap av en lika äventyrlig varelse, stenar i de ovanliga nyanserna turkos, blå och grön.

Det måste ha legat ett järnbruk i närheten. *Google-google* Jojomensan. Åvike Bruk – från 1686. Nedbränt av ryssarna och uppbyggt igen. Sista smidet 1901.

Det är nåt med de när gamla bruken som gör mig varm i hjärtat och sätter romantik i ögat på mig. Tjocka kalla tegelväggar och logdans. Svettiga hårda kroppar och frustande maskiner. Solnedgång och soluppgång.

SPA-resa som slutar på minus

Standard

Att skämma bort kroppen med ett par dagar på välgörande SPA drömmer vi väl om lite till mans. Men smakar det, så kostar det – och en marknaden för budgetvarianter öppnar sig.

Och snikversionerna bjuder, i vanlig ordning, på några obehagliga överraskningar. Man kan till exempel få gnugga rumpan mot tuggummismetiga säten en hel dag och skaka fram åderbråck under resan till drömresmålet.

Själv undrar jag mest över om inte man står på minus när man återvänt? Att eventuella avslappnad kroppsdelar som masserats fram i SPA-miljön, blir till fiolsträngar igen under hemresan.

På tal om vad jag såg utanför Lidl idag. En annan budgetvariant som jag starkt misstänker att man skjuter sig själv i foten när man handlar på.

My little pony-train

Standard

Tåg. Mm, tåg. Jag älskar att susa fram inuti stålhästens kropp och lyssna till hovarnas rytmiska avtryck på rälsen. Kroppen vaggar mig sömnig och mjuk. Med jämna mellanrum gnäggar hon till. För att visa vem som bestämmer antar jag. Här kommer jag, pass på!

Det är barndomsminnen över tåg. Kanske inte ungdomliga x2000, utan de lite äldre tågen. De som luktade något som jag inte kan beskriva. Mat, textil och tjära kanske? Vi lekte ofta intill rälsen som barn. Balanserade fram på spårvägarna intill den gamla, vackra järnvägsstationen. Räknade godsvagnar och lade pengar på rälsen för att se vad som hände. Tjuvrökte bakom magasinen och klättrade under bron några kilometer bort.

Att åka buss ger mig ångest, för jag vet aldrig var jag ska gå om jag blir åksjuk. Eller om passageraren intill blir det.

Flyga ger mig stresspåslag. Det går liksom inte att kliva av om man kommit fel. Helt plötsligt kan man vara på andra sidan jorden utan resväska, men med en mage full av oro.

Springa är ok. Men inte 45 mil. Det finns säkert någon dåre som gör det också.

Så kvar blir trygga, lugna tåget. Min gamla pålitliga märr som vet vad som förväntas av henne. Som galopperat fram längs samma väg i hundra år, eller mer.