Saknar ord

Standard

Eller mest saknar jag ett ord. Ett som ersätter han/hon. Jag blir sjukt frustrerad att jag måste bestämma mig för om jag vill prata om, eller med, en man eller en kvinna. I de allra flesta fall som jag skriver en text SPELAR DET INGEN ROLL om mottagaren har snopp eller snippa.

Ja, det finns kreativa lösningar. Men det är som att gå över ån efter vatten. Varför ska man behöva krångla till det? Kan man inte bara bestämma att ”hen” ska användas istället?  Jag tror det skulle vara den enskilt bästa insatsen för jämställdheten. Och så enkelt. Tre små bokstäver.

”Språkrådet rekommenderar att man inte använder orden ”hen” och ”henom” eller andra varianter som ”hin” och ”hän”. De föreslår omformulering, och ibland fungerar pronomenet den. De tror inte på att introducera ett pronomen utan stöd i talspråket.”

Citat hämtat här.

Du är inte heller perfekt!

Standard

Jag hör att jag låter irriterad. Orden kommer lite för snabbt och lite för högt. Och när jag slutar prata blir det tyst på andra sidan linjen. Jag tar några andetag och släpper tankarna att vandra vart de vill. Måste vattna blomman. Varför ligger saxen framme? Oj, nu kom ett mail! Vad han funderar på kan jag lätt gissa mig till, men jag noterar att jag ändå inte reagerar nämnvärt.

Det ligger en ursäkt och kurar i mitt huvud. Förlåt att jag brusade upp. Egentligen är jag bara trött. Och kanske ätit för lite. Men jag använder den inte. Den blir kvar därinne.

Ett skrapande ljud hörs och mitt fokus är på rätt ställe igen. Små osäkra ord når mig. Försiktigt trevar någon sig tillbaka in i samtalet. Han håller inte med mig, och lägger mycket tid på att linda in sina ord.

Det gör mig besviken. Och mellan oss lossnar ännu en flisa av respekt och glider ner i djupet. Vid ett tillfälle för mycket länge sedan bestämde han sig för att jag var gjord av glas. Eller av tårar. Att jag skulle lösas upp om han behandlade mig som en vuxen fullt fungerande människa.

Och kanske hade han rätt då. Kanske var det precis vad som skulle hända. Jag minns inte. Men inte nu. Absolut inte nu.

Nu har monologen nått den punkt där jag börjar skruva på mig av obehag. Jag uthärdar inte fler ryggradslösa ord så jag tar sats för att säga något uppmuntrande. Och jag anstränger mig för att tonen ska låta mjuk. Han andas ut och plockar fram sin vanliga röst igen. Ordningen är återställd…

…på ytan. Inom mig skaver obehaget vidare i en känsla av att jag offrat något av den jag är. Kanske skulle jag ha bett om ursäkt ändå. Nej, jag kan inte be om ursäkt för ”opassande” sinnesstämningar. Det är som att säga att jag är fel/dålig/trasig om jag visar andra känslor än det bubbliga/glada/euforiska. Jag vill faktiskt vara mänsklig. Och visa att jag är det.

Jo, jag har nog förälskat mig i mod. Och i människorna som vågar se att de inte är så perfekta som de så väldigt, väldigt gärna vill vara, och vill att andra ska belöna dem för.

Hm. Bäst att börja gräva där jag står och själv försöka vara lite modigare.

Äsch.

Nästa gång. Jag är inte heller perfekt.

 

Pilska hundar i barnböcker

Standard

Kvällritualen. Jag klättrar med stor möda upp i dotterns säng för att läsa en saga hon valt. Oftast har jag otur och måste genomlida 20 minuter av dåligt översatta prinsessagor från fint land over there. Ibland har jag tur och då väljer hon Mamma Mu, eller någon av Lindenbaums böcker.

Just ikväll hade hon grävt fram en bok från min barndom. Där är språket också en utmaning. Man skriver inte meningar nu som man gjorde förr. Ibland krävs tre försök för att jag ska få betoningen rätt.

Bildtexterna läser hon etta-gluggaren. Hon läser bra. Precis som det står i boken. Det är bara jag som reagerar lite konstigt när hon läser ”Pilska”.

Herman lockar små oskyliga barn

Standard

Min gluggunge vill att jag ska vara med henne på skolan någon dag så att vi kan gå till Herman. Herman!? What? Vad är det för lömsk varelse? Varje rast besöker de Herman tydligen. Och det är såååå roligt mamma!

Efter några snabba kontrollfrågor av karaktären panik, så visade det sig att Herman var en snöhög. Puh.

Och från den snöhögen så knuffar man ner varandra. Det gäller att vara ”Herman på toppen”, förstår du mamma.

Jaha. Komiskt. De leker leken som vi kallade ”Herran på täppan”. Och som mina föräldrar förmodligen kallade ”Herreman på täppan”.

Frustrerande högläsning

Standard

Hittade med förtjusning en trave böcker i ett förråd. Böcker som jag hade läst, och älskat. Nu står de stolta i min dotters hylla och hon fick välja vilken bok hon ville för högläsning.

Putte – en önskehäst.

Ett par meningar in i boken och den fått en helt ny titel. Putte – en mardrömsbok. Den går inte att läsa. Meningarna är rena gymnastikpass och innehåller ord som jag aldrig (obs. lögn. har. läst. bok. tidigare) hört förut.

Fatta utmaningen att läsa pedagogiskt dessutom!

Jag höjer rösten för att öka på dramatiken, bara för att upptäcka att meningen är ytterligare ett par rader lång. När jag väl kommit till punkt har min röst passerat gränsen för vad människor kan uppfatta. En hund skäller dock i fjärran.

Och man kör fast vid ord som kvadriljuppvisning. Just detta hinder kom jag inte över. Dottern gav mig fyra fel för vägran och tog boken ur mina händer.

– Mamma, låt mig försöka!

– k.v.a.d.i.l.u.p.v.i.s.n.i.n.g

– Du glömde nog ett ”j”

– Nej mamma, jag tror inte att det ska höras.

Nysvenska ord?

Standard

Det är min absoluta övertygelse om att man måste låta svenska språket följa med i utvecklingen. Det behövs ständigt nya ord och gamla tappar sin betydelse när de hittar något nytt som de hellre vill vara. Facebook är pyntad likt en disneyjulgran med små gnistrande och gulliga nya ord. Men ser man inte upp så får man julgranspyntet rätt i ögat.

För även om jag är långt ifrån bitter åldring så måste jag förfasa mig över vissa nysvenska ord. Ord som får mig att greppa efter insulinsprutan. Kramiz är en plump i vårt språk som lyckligtvis är på väg ut. Men nya kommer ständigt. Och förekommer så ofta att jag funderar på om jag behöver gå grundkursen SFS (svenska för svenskar).

Bästaste till exempel! Vad är det? Den diminutiva formen av bäst? Alltså ”liten bästis”, eller har man komparerat adjektivet ”bra” lite för långt och fått något som konstigt nog är bättre än vad det är fysisk möjligt att vara?

Kom igen, vilka nysvenska ord sticker hål på era pupiller?