Härnösands ulitmata lunchguide. Del 2

Standard

Det går fort att samla på sig fler serveringar att sätta betyg på när man alltid äter ute.

Restaurangen på Länsmuseet, Murberget

Typisk meny: Kyckling i sås. Korv i sås. Kött i sås.

LCHF: Japp. Oui. Da. Ja. Si. Do. Re. Mi. Fa. So. La. Ti. Do.

Pris: Ingen aning, blev bjuden. Weee. Men…..hilfe…jag tror jag glömde tacka.

Kännetecken: Hembakat tunnbröd och messmör. Miljoner skålar med så spännande innehåll att det måste skyltas. Hackat och skivat och tärnat och mosat. När man väl kommit fram till huvudrätten finns ingen yta kvar att lägga den på. Men det gör ingenting. Salladsbuffén är attraktionen. Skolbespisningskänslan bland borden bokförs på minuskontot. Lyckligtvis tömmer de själva brickorna nuförtiden. Det var vidrigt att slabba med disken. Tesil i en bytta. Matrester i en annan. Besticken i en vattenfyll balja. Plask på rena kläderna. Hata för ett ögonblick.

Wirströms konditori

Typisk meny: Sushi

LCHF: Öh….nej. Inte alls. Gå direkt till fängelset utan att passera gå.

Pris: 85 kronor för 10 bitar

Kännetecken: I princip bara kvinnor som äter här. Det kan sitta enstaka exemplar av det manliga släktet uppskrämda i något hörn. Men de äter fort och går snabbt så de märks knappt. Varmt ris. Stora bitar. Pratglad kock som alltid klagar på tidsbrist.

Waynes Coffee

Typisk meny: Kycklingsallad med buffelost och senapsvinegrette.

LCHF: Jomenvisst. Men plågsamt när mackgrillen skickar ut ljuvligt frestande dofter. En utmaning att vara ståndaktig.

Pris: 85 kr inkl. sjukt gott kaffe på maten

Kännetecken: Här umgås man. Sällskapen är djupt försjunkna i samtal. Lutar sig över bord och viskar, eller kastar huvudet bakåt och skrattar högt. Eller så sitter man ensam. Men då umgås man ändå. Nickar åt folk, i pauserna mellan lusläsningen av något glassigt magasin som hittats i tidningsstället, när andra gäster passerar bordet. Stort minus på toaletten. Kanske Härnösands konstigaste. Och stökigaste. Uäk. Kissa innan!

Sockerpiller = Sömnpiller

Standard

Forget kvällste och fotbad. Lämna fåren därhän. The ulimate sömnpiller är sockerchock.

Eftermiddagen på kontoret idag blev ett rysligt jobbigt träningspass för mina ögonlock. Upp. Upp. Upp. Kom igen. Ta i. En gång till. KÄMPAAAA. Jag lovar att jag hade somnat med huvudet i händerna om jag inte ställt mig upp och dunkat det i väggen istället. Tio bitar sushi och det är god natt för min del.

Och bull- och glassfesten på skolavslutningen förra veckan lade fullständigt krokben på mig. Jag somnade med ryggen mot betonggolvet på balkongen. Vaknade yr som en höna en halvtimme senare. Marginellt utvilad.

Svårt att tro att jag har problem att somna på kvällarna eller hur!? Benar man ut det så börjar problemet med svårigheten att faktiskt ta sig till sängen. Men väl där, omstoppad och nattad, så händer inget. Eller snarare….allt händer utom att jag somnar. Ägnar en evighet åt att försöka hitta den ulitmata sovställningen. Slår upprepade gånger tån i karmen i min jakt efter toalettstolen. Och distraheras av biltrafiken utanför. Fem-sex timmar senare får alarmet en ordentlig utmaning i att försöka väcka ett lik. Marginellt utvilad.

Men som sagt. Med socker som uppenbarligen fungerar som sand i mina ögon så är jag lösningen på spåret. Det blir godis och glass till kvällsfika i kväll.

(men säkrast att lämna dottern utanför, för testningarna på henne verkar ge motsatt effekt) 

Och tjockisar kan inte sälja hälsokost heller.

Standard

Professor Kalkyl?

Vad håller du på med?

Fast det frågade jag inte, utan bara tänkte. Och krullade ihop tårna för att inte råka fråga.

För det känns ju sådär när optikern själv har uppenbara problem med sina egna ögon. Blundar sig igenom halva meningarna. Som om hon var känslig för dagsljus och bara kunde använda ögonen 50% av tiden. Eller hade linser med riktigt dålig passform. Eller som om behövde hon få upp pratfarten så att den liksom gick av sig själv, innan hon kunde koppla in nästa kroppsdel – ögonen. En sak i taget liksom.

Tänkte också på han med kapade fingrar som säljer sågar. Vet inte vilket som kom först. Osäker blir man vilket som.

Ursäkta mig, men om du också är kund här så vill jag inget ha. 

Härnösands ultimata lunchguide. Del 1

Standard

Äta bör man, annars dör man. Och äta ute måste man, annars blir man tokig. Och tokiga människor kan ringa efter ett flak med sand och tippa det genom fönstret så att sanden rinner ut över hela kontoret. Och skåpet kan vältas omkull och fyllas med vatten. Ett lagun skapad av en komplett galning. Skrämmande nära verkligheten. Om inte det bjuds på några spännande alternativ dvs….

Lunchrestaurangen på Härnösands Golfklubb.

Typisk meny: Köttfärslimpa, kokt potatis, grässås och lingonsylt

LCHF: Nej, bara att lägga ner de ambitionerna. Man får äta det som bjuds. Och man får sitta tills man ätit upp.

Pris: 80 spänn

Kännetecken: ”Farmor” står bakom disken och pratar oavbrutet….Jag hittade några kantareller i frysen som jag gjorde en sås på och få jag be om ursäkt för att kakorna inte är hemmagjorda. Det blir soppa till förrätt.

Sommar Logen

Typisk meny: Panerad fisk eller nåt annat torrt eller sjöblött.

LCHF: Jovars, salladsbuffén är inte snål.

Pris: 95 spänn

Kännetecken: Rinnig köttgryta som serveras ur en salladsskål, fina flaskor med bubbelvatten, så fina att man måste ta sig för hjärtat och alldeles för få bord till en så bedårande och kontinental miljö.

Delikatessbutiken

Typisk meny: Sallad med rökt lammkött och nån ost som inte går att uttala namnet på.

LCHF: Jajjamensan. Man kan säga nej när personalen frågar om pasta eller bulgur. Man blir ändå mätt så att det räcker resten av dagen.

Pris: 85 spänn (eller 250, beroende på vilken motståndskraft man har)

Kännetecken: Man lämnar butiken med betydligt mer än man tänkte köpa. Lätt slinker rotsakschips, björnbärsmarmelad och en pralin ner i påsen. Och glassen måste man smaka. Men se där, olivolja med kvistar i. Det måste jag ha, fast jag begriper inte varför. Och skorpor med frön på. Ostbitar. Äh, jag tar en hel korg med delikatesser. Det är jag värd. Tar ni kort?

Det ultimata hotet

Standard

Vi bråkar om pengar, jag och dottern. Hon håller en lång utläggning om orättvisan i att jag får köpa det jag vill – när jag vill. Medan hon får leva med ständigt återkommande besvikelser över kvittrande fåglar, miniatyrdockor och glasstrutar som inte får följa med hem.

Och jag ljuger om jag säger att jag med lätthet tog mig ur den diskussionen. Hon hade väldigt fina argument. Det enda jag hade att komma med var ”därför att”.

-Kära mor, jag har nu uppfört mig på ett föredömligt sätt under en längre period och bör få smaka på förmånerna av ett gott uppförande. Skulle den ömma modern möjligen kunna tänka sig att avvara en slant så att jag kan köpa den där kvittrande fågeln som jag så länge önskat?

-Nej!

-Hur kommer det sig att du är så orättvis i fördelningen av familjens samlade tillgångar? 

-Därför att!

-Ja, det smärtar mig att säga detta, men minns du att jag vid ett svagt ögonblick lovade att skjutsa dig i den där bilen som jag tänkte äga som vuxen?

-Ja!

-Du kan glömma det. Den får du aldrig åka med. Så det så. 

Vilket fynd, 6000 för en fleecepläd!

Standard

Helt och hållet mitt fel var det. Jag ryckte och slet så att finmekaniken kom ur gängorna – så att säga. Och från det ögonblicken var enda ingången till min baklucka genom ryggstödet bak i bilen. Rätt opraktisk lösning i längden, det insåg till och med jag och rullade bort till Berners med min Golf.

Passade på att göra lite annat också. Lufta luftfiltret och göra positionsljuset bländande igen. Och lite mer.

Men halleluja vilken service jag fick. De pysslade om mig mer än bilen. Här får du en pläd och ett tack så mycket för att vi fick ta hand om din bil och har du sett att du har en lackskada från isbildning i framdörren och att vi gärna fixar den utan kostnad åt dig och här har du ett bevis på att du kan ta in på hotell gratis om bilen krånglar och puss och kram och allt det där.

Så jag lämnade verkstan med känslan av att sextusen spänn för en fleecepläd var ett riktigt kap.

Stick, sa jag till myggan och den stack!

Standard

Ljuvliga sommarkväll. Breder ut filten, ställer termosen och kakpaketet intill, ormar mig ur klänningen och breder ut mig i solen.
Min vinterbleka kropp drar åskådare. Tusentals. Några lirkar sig fram till mitt mest intima och sticker till.
Aj!

Men då slår blixten ner med ännu större kraft.
Oj!

Nu förstår jag åntligen vad klitoris (kli-toris?) är. Jag har såklart sett de menande blickarna som pekat mot mitt kön när jag ställt nyfikna frågor. Men ingen har sagt rakt ut vad det är. Och nu förstår jag också varför det är så svårt att hålla fingrarna borta. Man vill ju bara dit och lindra plågan.

Och alla män som erbjudit sig att klia (klitorisa?). De ville ju bara vara hjälpsamma. Så fint! Fast….inte är det väl så mycket mygg på krogen? Eller?