En sak om dagen. Det är vad kroppen orkar med. Sen måste jag vila. Jo, det går att pressa mig att göra tio saker till. Men då känns det som jag måste rulla ihop mig i fosterställning och gråta.
Fast jag gråter inte.
Konstigt. Jag gråter inte.
Jag tänker ibland att jag är ett rusande tåg. Det står nåt på rälsen längre fram och jag bara måste stanna. Men allt har en fördröjning. Jag måste hitta bromsen (inte säker på att jag gjort det än), mekaniken måste fungera (jag är inte säker på att den gör det) och så måste rörelseenergin ta slut. Det ligger mycket kraft framåt i ett skenande tåg.
Och ja. Det är först när tåget dundrat in i hindret som det börjar läcka saker tänker jag. Nån trasig ledning som börjar spruta ur sig vatten.
Personlighet. Personlig. Het. 