Utmattad

En sak om dagen. Det är vad kroppen orkar med. Sen måste jag vila. Jo, det går att pressa mig att göra tio saker till. Men då känns det som jag måste rulla ihop mig i fosterställning och gråta. 

 

Fast jag gråter inte. 

 

Konstigt. Jag gråter inte. 

 

Jag tänker ibland att jag är ett rusande tåg. Det står nåt på rälsen längre fram och jag bara måste stanna. Men allt har en fördröjning. Jag måste hitta bromsen (inte säker på att jag gjort det än), mekaniken måste fungera (jag är inte säker på att den gör det) och så måste rörelseenergin ta slut. Det ligger mycket kraft framåt i ett skenande tåg. 

Och ja. Det är först när tåget dundrat in i hindret som det börjar läcka saker tänker jag. Nån trasig ledning som börjar spruta ur sig vatten. 

Allt är inte jäst som glimmar.

Förra sommaren fick jag för mig att det skulle se väldigt läckert ut med naglar i en galen färg. Och det är inte säkert att jag var helt ute och cyklade. Det självlysande gröna kanske passar utmärkt på tuggummidoftande tjejer med glittriga topar. Eller färgen kanske har exakt rätt nyans för en maskerad. Teenage Mutant Ninja Turtles?

Men på en lagom skötsam 36-årings naglar blir det inte särskilt bra.

Men köpt är köpt och måste förbrukas.

Det har jag lärt mig av min mor.

Minns hur hela familjen engagerades i brödbak när mor hittade ett jästpaket med kort bäst-före-datum. Det fick absolut inte förfaras. Akut utryckning.

Minns också hur jag ramlade ner i en grop av besvikelse när jag såg prislappen för ett paket jäst. 1, 50. En krona och femtio öre! I mitt huvud var det guld som låg hemma i kylskåpet. Något man kunde köpa en ny cykel för. Eller kanske en tidning med bilder på Carola.

 

Svårtolkad symbolik

Bror köpte pensionärschoklad till mig på min födelsedag härom veckan. Men jag vet inte vem som är ”pensionären” i sammanhanget.

Han, eftersom han köpte asken? Eller är det en klockren present till mig, eftersom han uppfattat att jag gnäller på krämpor, är slapp i skinnet och nyper små pojkar i kinden?

En ensamstående semester

Vaknar och känner mig tom. Och sen förvånad. Det är ju semester, första dagen på semestern, hur kan man vakna intrasslad i en massa negativa känslor då?

Ligger kvar och vältrar mig i självömkan.

Det är känslan att aldrig vara den självklara enheten i en relation som nyper hårdast i skinnet. Någon som redan sitter vid köksbordet när man väl kravlat sig upp ur sängen. Någon som redan tänkt på vad som gör en bra dag.

Varannan vecka är det min dotter som behöver mig för att kunna göra det hon vill göra. Jag älskar när hon tar mig för givet. Idag vaknar jag och är inte behövd av någon alls. Ingen som behöver mig till att hålla andra sidan av plankan. Ingen som behöver min kram. Ingen som behöver att jag svarar på alla mail som kommer till info@.

Jag vill gömma mig från obehaget. Helst vill jag att dagarna ska proppfyllas så att skratt fyller ut mitt tomrum. Helst vill jag ständigt omringa mig av människor så att jag kan inbilla mig att alla behöver mig. Och helst, allra helst, vill jag att min dotter ska vara hos mig så att jag kan önska att jag var ensam istället för att faktiskt vara det.

En ensamstående semester är väl som alla andras semestrar tänker jag. Tid att lära känna sig själv och utrymme att läka.

 

Uppeupptäcksfärd längs stranden

En vacker bit historia i min hand.

De där stora, runa och mjuka stenarna i alla möjliga färger är underbara. Jag vill samla på dem alla. Lägga dem i min (fantasi)trädgård. Bygga installationer på min (fantasi)altan. Och mura in dem i min (fantasi)vägg.

Under denna uppe-upptäcksfärd hittade jag, i sällskap av en lika äventyrlig varelse, stenar i de ovanliga nyanserna turkos, blå och grön.

Det måste ha legat ett järnbruk i närheten. *Google-google* Jojomensan. Åvike Bruk – från 1686. Nedbränt av ryssarna och uppbyggt igen. Sista smidet 1901.

Det är nåt med de när gamla bruken som gör mig varm i hjärtat och sätter romantik i ögat på mig. Tjocka kalla tegelväggar och logdans. Svettiga hårda kroppar och frustande maskiner. Solnedgång och soluppgång.

En våg av tankar.

Tankarna kommer i vågor. Sveper över mig som mjukt sommarvatten. Jag slappar av, låter mig tröstas. Känner hur det varma smeker min nakna kropp. Så kommer nästa våg. Iskall. Salt. Fastnar i halsen och tvingar tårar ur ögonen.

Jag förbannar allt som bor i mitt huvud. Vrider vårdslöst ur min kropp som en disktrasa. Den sura stanken fastnar på mina händer.

Men medan jag trampar i det kalla salta så anar jag glittrande böljande vågor i fjärran. Nästa tanke som drabbar mig är ett regn av små stjärnor. Fyller min själ med insikter. Det starka skenet smärtar mina ögon, men landar så mjukt, så mjukt i mitt inre.

Jag förstår livet, tänker jag.

Då blir himlen svart och kastar sylvassa knivar mot marken. Metalldoftande droppar skär upp blodiga sår på min kropp.

Jag förstår inte livet, tänker jag…

…och blir bländad av den vackraste regnbåge jag någonsin sett.

Jag ger upp.

Låter mina tankar vara den naturkraft de vill vara. Okontrollerbara. Det ena jag kan göra är att ställa prognoser. Möjligen. Försöka förutspå vilken reaktion som ska komma. Kanske.

Jag kan inte styra väder och vind. Jag kan inte kontrollera de vågor av tankar som rullar runt i mitt huvud. Bara konstatera. Den 13 juli 2012 tänkte jag så här. Punkt.

Det första man blir blind på är ögonen!

-Mamma, jag hittar inte kläderna som jag ska ha på mig i morgon.
Jag stirrar på mitt barn och ser väldigt tydligt att de kläderna har hon redan på sin kropp. Hon hoppade nämligen i det nya linnet så fort vi landat innanför dörren. Och hon har matchat med leggings och kjol till. Och de sitter också där de ska på kroppen. Jag pekar förvirrat på hennes kropp. Hon tjuter rätt ut.
-Så sköna, bubblar hon och stryker med handen över trycket på linnet. Jag märkte inte att jag hade dem på mig.
Jag gissar på nåt annat. Nåt som stavas lathet. Det ultimata beviset på att jag närt en primadonna vid min barm. Hon orkar inte ens böja på huvudet. I morgon är det slut på sötebrödsdagarna. I morgon kliver mor och dotter in i verkligheten. Och vilket jävla liv det kommer att bli!

Härnösands ulitmata lunchguide. Del 2

Det går fort att samla på sig fler serveringar att sätta betyg på när man alltid äter ute.

Restaurangen på Länsmuseet, Murberget

Typisk meny: Kyckling i sås. Korv i sås. Kött i sås.

LCHF: Japp. Oui. Da. Ja. Si. Do. Re. Mi. Fa. So. La. Ti. Do.

Pris: Ingen aning, blev bjuden. Weee. Men…..hilfe…jag tror jag glömde tacka.

Kännetecken: Hembakat tunnbröd och messmör. Miljoner skålar med så spännande innehåll att det måste skyltas. Hackat och skivat och tärnat och mosat. När man väl kommit fram till huvudrätten finns ingen yta kvar att lägga den på. Men det gör ingenting. Salladsbuffén är attraktionen. Skolbespisningskänslan bland borden bokförs på minuskontot. Lyckligtvis tömmer de själva brickorna nuförtiden. Det var vidrigt att slabba med disken. Tesil i en bytta. Matrester i en annan. Besticken i en vattenfyll balja. Plask på rena kläderna. Hata för ett ögonblick.

Wirströms konditori

Typisk meny: Sushi

LCHF: Öh….nej. Inte alls. Gå direkt till fängelset utan att passera gå.

Pris: 85 kronor för 10 bitar

Kännetecken: I princip bara kvinnor som äter här. Det kan sitta enstaka exemplar av det manliga släktet uppskrämda i något hörn. Men de äter fort och går snabbt så de märks knappt. Varmt ris. Stora bitar. Pratglad kock som alltid klagar på tidsbrist.

Waynes Coffee

Typisk meny: Kycklingsallad med buffelost och senapsvinegrette.

LCHF: Jomenvisst. Men plågsamt när mackgrillen skickar ut ljuvligt frestande dofter. En utmaning att vara ståndaktig.

Pris: 85 kr inkl. sjukt gott kaffe på maten

Kännetecken: Här umgås man. Sällskapen är djupt försjunkna i samtal. Lutar sig över bord och viskar, eller kastar huvudet bakåt och skrattar högt. Eller så sitter man ensam. Men då umgås man ändå. Nickar åt folk, i pauserna mellan lusläsningen av något glassigt magasin som hittats i tidningsstället, när andra gäster passerar bordet. Stort minus på toaletten. Kanske Härnösands konstigaste. Och stökigaste. Uäk. Kissa innan!

Sockerpiller = Sömnpiller

Forget kvällste och fotbad. Lämna fåren därhän. The ulimate sömnpiller är sockerchock.

Eftermiddagen på kontoret idag blev ett rysligt jobbigt träningspass för mina ögonlock. Upp. Upp. Upp. Kom igen. Ta i. En gång till. KÄMPAAAA. Jag lovar att jag hade somnat med huvudet i händerna om jag inte ställt mig upp och dunkat det i väggen istället. Tio bitar sushi och det är god natt för min del.

Och bull- och glassfesten på skolavslutningen förra veckan lade fullständigt krokben på mig. Jag somnade med ryggen mot betonggolvet på balkongen. Vaknade yr som en höna en halvtimme senare. Marginellt utvilad.

Svårt att tro att jag har problem att somna på kvällarna eller hur!? Benar man ut det så börjar problemet med svårigheten att faktiskt ta sig till sängen. Men väl där, omstoppad och nattad, så händer inget. Eller snarare….allt händer utom att jag somnar. Ägnar en evighet åt att försöka hitta den ulitmata sovställningen. Slår upprepade gånger tån i karmen i min jakt efter toalettstolen. Och distraheras av biltrafiken utanför. Fem-sex timmar senare får alarmet en ordentlig utmaning i att försöka väcka ett lik. Marginellt utvilad.

Men som sagt. Med socker som uppenbarligen fungerar som sand i mina ögon så är jag lösningen på spåret. Det blir godis och glass till kvällsfika i kväll.

(men säkrast att lämna dottern utanför, för testningarna på henne verkar ge motsatt effekt) 

Och tjockisar kan inte sälja hälsokost heller.

Professor Kalkyl?

Vad håller du på med?

Fast det frågade jag inte, utan bara tänkte. Och krullade ihop tårna för att inte råka fråga.

För det känns ju sådär när optikern själv har uppenbara problem med sina egna ögon. Blundar sig igenom halva meningarna. Som om hon var känslig för dagsljus och bara kunde använda ögonen 50% av tiden. Eller hade linser med riktigt dålig passform. Eller som om behövde hon få upp pratfarten så att den liksom gick av sig själv, innan hon kunde koppla in nästa kroppsdel – ögonen. En sak i taget liksom.

Tänkte också på han med kapade fingrar som säljer sågar. Vet inte vilket som kom först. Osäker blir man vilket som.

Ursäkta mig, men om du också är kund här så vill jag inget ha.