Det kittlade mot näsan och jag såg bara halva TV-bilden, men ändå. Där satt vi. De där långa benen hade hon på något sätt vikt ihop och lagt i min famn. Huvudet vilade mot min hals. Andetagen gick i samma takt.
Jag grät inte då, men jag gråter nu. Nu när hon somnat i sin säng och jag fortfarande känner tyngden från hennes kropp mot min. Alldeles för snart kommer behovet av mina pussar i hennes mjuka hår att vara borta. Alla fnittrande fantasier hamnar i bästa vännernas öron istället. Och jag har inte längre tillåtelse att vända henne upp och ner bara för att höra det där förtjusta fnittret.
Jag har redan nu börjat räkna alla mina längtansfulla blickar som kommer att krocka med en tonårings stängda dörr. Och jag föreställer mig hur min röst får en ny klang av vädjan.
Hennes behov av närhet avtar i takt med att dagarna går. I samma hastighet som världen blir begriplig för henne.
Men mina behov att hålla henne nära mig, kommer att vara samma, varje dag som återstår.
Personlighet. Personlig. Het. 