Även en droppe kan urholka en sten. I dagarna tre har liten gnuggat sig mot mig. Hon är mjuk och skön, men nu har har hon till slut nött hål på mitt skinn. Och min hjärna. Nu vill jag bara bli av med henne (så att jag kan blogga ifred). Att skjutsa henne till en kompis står på min önskelista. En som bor lagom långt bort. Och nej, små prinsessor får inte vara här och leka.
-Vem vill du leka med i dag, frågar jag den irriterande studsbollen vid min sida.
-Mamma, svarar hon och ögonen lyser oroväckande.
-Kom igen nu, hitta någon annan.
-Jessica! Nu måste hon kämpa för att inte sprängas av skratt.
-Allvarligt! Någon annan!
-Då vill jag leka med någon som redan är här.
Nu kan hon inte hålla sig längre. Hon fnissar hejdlöst. Och jag instämmer med ett skratt som låter halv hysteriskt, halvt trött.
Personlighet. Personlig. Het. 